Den gamle och barnet - en grav från Skateholm

I graven ligger en ungefär 60 år gammal man. Tätt intill honom med ansiktet mot hans bröst har ett litet barn på 4–5 år placerats. Både mannen och barnet har lagts ner på sidan nära intill varandra och vända mot varandra. Mannens ena arm omsluter och skyddar till synes barnets huvud. På barnets bröst ligger smycken gjorda av björntänder, stora bitar av bärnsten och även en benspets.

Barnets kropp har strötts med rödockra. Rödockra är ett färgpigment som var vanligt under stenåldern och ofta påträffas i gravar. Det har sin grund i järnhaltiga utfällningar i vatten som bäckar och källor, vilka om de tas upp, torkas och sedan upphettas blir starkt rödfärgade. Spåren av rödockra i gravar kan komma från infärgade kläder eller ha påförts kroppen. Varför rödockra användes är svårt att säga, men den tros ha haft en stark rituell betydelse.

Upptäckten av graven

Skateholm är känd för att vara en plats med flera stenåldersgravar. Platsen påträffades redan på 1930-talet då arbetare som skulle gräva upp grus upptäckte flera skelett. Endast ett av skeletten undersöktes och tillvaratogs. Sedan dröjde det till 1980-talet innan arkeologiska utgrävningar genomfördes.

Skateholmsgraven på Historiska museet är en av flera gravar som togs in från platsen som preparat. Arkeologerna frilagde först graven i fält efter det att skeletten och ytliga fynd grävts fram. Skeletten och den omgivande jorden stabiliserades därefter med många liter klarlack.

När lacken torkat byggde de en låda av stålplåt runt hela graven. Lådan väger närmare 800 kilo och hamnade till slut på Historiska museet. Nu är den utställd på en av de mest centrala platserna i museets utställning Forntider. Personerna i graven ligger alltså fortfarande kvar i den jord de en gång begravdes i.

Gravgåvor och ritualer

Vid utgrävningen gjordes tolkningen att barnet hade begravts senare än mannen, bland annat på grund av hans högra hands avvikande vinkel. Senare studier gör däremot bedömningen att de båda begravdes samtidigt tillsammans. Graven med den gamle och barnet ger ett starkt allmänmänskligt intryck av kärlek, sorg och omsorg. Det intrycket ger däremot inte alla gravarna på platsen. Skateholmsgravarna är kända för att innehålla spår efter många olika typer av ritualer och här finns också inslag av våld såväl före som efter döden.

En person, som hade en läkt men allvarlig skada på ena lårbenet, verkar ha dödats av en pil som hittades fastsatt i bäckenet. Denna person tycks också ha styckats innan han begravdes. En annan person hade begravts liggandes på magen. I gravens fyllning några centimeter över kroppen hittades flera pilspetsar i ett läge som gjorde att de tolkades som skjutna ner i graven i samband med begravningen. Från en annan grav har utvalda ben från den döda plockats upp efter det att kroppen förmultnat.

Det finns också gropar med föremål utan skelett, där de döda kan ha plockats upp helt. Alternativt lades det inte ner några döda alls, utan de kan vara en form av skengravar (kenotafer). Även spår av eld har hittats i vissa gravar och fynd av brända människoben har hittats på platsen i vad som av vissa tolkats som gravar.

Känd för sina hundgravar

Platsen är också känd för sina hundgravar. Några hundar har avlivats och lagts ner i fyllningen till ett par gravar, andra hundar har hela eller i delar lagts ner likt gravgods tillsammans med människor. Sedan finns också separata hundgravar, där hundarna i några fall också fått gravgåvor med sig och beströtts med rödockra på samma sätt som människorna. En mycket fin hornhammare dekorerad med ristningar hittades tillsammans med en av hundarna.

Åsikterna går isär kring hur dessa olika spår av varierande ritualer ska förstås. Om de under dåtiden var något unikt eller om de ska förstås som dåtidens norm avspeglande tidens föreställningar om döden och livet efter detta.

En idé som föreslagits är att Skateholm var en plats där man gjorde sig av med döda kroppar som var avvikande på något sätt, kanske farliga, och där placeringen på öarna var ett sätt att skilja de döda från de levande. Andra menar att denna åtskillnad inte alls fanns, utan att gränsen mellan levande och döda inte var så tydlig.

Skateholm beskrivs då i stället som ett boplatsområde där man levde ett helt vanligt liv och att man helt enkelt begravde de döda på och i direkt anslutning till boplatsen.

Vad berättar Skateholm om stenålderns människor?

I Skateholm har inte bara nedgrävda gravar hittats, utan också kulturlager innehållande fynd som redskap, restavfall och djurben. Även andra lämningar som eldstäder, gropar, hål efter stolpar och olika konstruktioner, bland annat ett mindre antal hus, har hittats. Vissa hus har tolkats som bostadshus, men ett hus med fynd av rödockra har satts i relation till begravningarna.

Det kan ha varit ett tält för döende eller för döda kroppar i väntan på gravläggning. Att avgöra om bland annat matrester, spår av eld och påträffade konstruktioner använts i samband med de många ritualer som kringgärdade de döda eller i samband med mer vardagliga aktiviteter är svårt och hur de bedöms får stor betydelse för hur en plats i sig kan tolkas.

De olika ytorna som under mesolitikum användes i anslutning till lagunen verkar ha varit i bruk länge. Dateringar och fynd talar för att de kan ha använts under närmare 2 000 år, från cirka 6000 till cirka 4000 före Kristus. Denna tidsperiod motsvarar slutskedet av den äldre stenåldern och associeras i Skåne till den sista fasen av den arkeologiska Kongemosekulturen och med den efterföljande Erteböllekulturen.

Människorna levde under hela denna period som jägare, fiskare och samlare. Det var vid denna tid däremot inte långt till andra kulturer som också bedrev åkerbruk och höll boskap. Detta bör människorna i Skateholm ha känt till, men de verkar inte själva ha haft möjligheten eller varit intresserade av att bli jordbrukare. Däremot skulle de ta till sig något annat nytt under de sista århundradena av mesolitikum, nämligen keramikhantverket.

Kunskapen om keramikhantverket bör ha kommit söderifrån, där hantverket inom erteböllekulturen i norra Polen och norra Tyskland är något äldre än den i Danmark och Skåne. Erteböllekeramiken i Skåne har dock sin egen utformning och karaktär, och är den äldsta keramiken som hittats inom nuvarande Sveriges gränser.