De äldsta metallerna

De äldsta metallföremål som hittats i Sverige är från tidigneolitikum, cirka 4 000–3 300 före Kristus. Framför allt rör det sig om kopparföremål i form av bland annat flatyxor, knivar, pärlor och nålar. När det gäller brons är de äldsta föremålen från stenålderns sista period, senneolitikum, cirka 2 300–1 700 före Kristus.

Under senneolitikum märks också en ökad variation bland metallföremålen, och till exempel flatyxor, kantyxor, skafthålsyxor, dolkar, svärd och spjutspetsar har hittats. Något lokalt metallhantverk finns inte belagt förrän under senneolitikums slutskede, bland annat genom det så kallade Pilefyndet som är en del av Historiska museets samlingar.

De flesta tidiga metallfynd har påträffats i Skåne, men värt att nämna är att några kopparfynd från Norrland hör till de allra äldsta kända. Föremålen nådde Sverige utifrån via nätverk och utbyten, men var ännu mycket ovanliga. Däremot kom de redan tidigt att påverka det lokala hantverket. Metallen som material kom nämligen att efterhärmas.

Metallefterhärmningar i stenålderns yxor

Till en början är det framför allt i yxor som metallen efterhärmades. De neolitiska stenyxornas helslipade ytor har tolkats som metallefterhärmande, liksom den utsvängda eggen på bland annat den dubbeleggade stridsyxan.

Den tidigneolitiska mångkantiga stridsyxan har förebilder i kopparstridsyxor från Centraleuropa. Lister och linjer på de yngre mellanneolitiska båtyxorna efterliknar metallyxornas gjutsömmar. Under senneolitikum förändras detta. Skafthålsyxorna som tidigare varit de kanske tydligaste uttrycken för metallefterhärmningar, blir nu betydligt enklare i sin utformning. I stället märks hur andra föremålstyper, som bland annat bennålar, efterliknade metallen.

Det allra mest kända senneolitiska föremålet kopplat till metallen som material är flintdolken.

Flintdolkar – en symbol för status och hantverksskicklighet

Flintdolken är ett uttryck för en stark vilja att efterlikna metallföremål och det kom att driva flintsmidet under senneolitikum långt. För att kunna göra dolkarna krävdes tillgång till bra råmaterial, samtidigt som tillverkningen i sig förutsatte ett stort och specialiserat hantverkskunnande.

De flesta dolkar är gjorda av högkvalitativ senonflinta, som finns i Danmark och sydvästra Skåne, men även dolkar tillverkade av danienflinta och Kristianstadsflinta förekommer. Enstaka dolkar tillverkade av andra material än flinta har också hittats. Dolkarna tillverkades med tvåsidig, bifacial, teknik och man brukar säga att de är antingen flathuggna eller parallellhuggna.

Dolkarna i flinta fick inte en lika vass udd som sina motsvarigheter i metall, vilka användes som stickvapen. Det har föreslagits att flintan kan ha värmts upp vid tillverkningen för att göra just udden vassare, men då blev materialet samtidigt skörare. Rent praktiskt tros dolkarna ha fungerat bäst som skärande verktyg vid till exempel slakt.

På grund av den specialisering som krävs tror man att alla flintdolkar har tillverkats i de områden där det fanns god tillgång till råmaterial, alltså i Danmark och Skåne. Dolkarna hittas däremot i ett betydligt större område och även fast de flesta hittats i södra delarna av Sverige finns de även spridda i Norrland.

Bara i Sverige finns mer än 4 000 registrerade dolkar samtidigt som mörkertalet förmodligen är stort. Flintdolken verkar ha varit ett eftertraktat föremål associerat med status och prestige i sin samtid. De flesta flintdolkarna har hittats som lösfynd. Där vi känner till kontexten är det framför allt i gravar de hittats och i få fall även på boplatser eller i depåer.

Praktfull flintdolk från Småland

En av de mest praktfulla flintdolkar i Historiska museets samlingar är en dolk från Hunna Kittegård i Skatelöv utanför Växjö, Småland. Den köptes in till museet av arkeologen Knut Kjellmark (1866–1944).

Dolken ska ha hittats vid plöjning i mossjord nära sjön Åsnens strand och först påträffades bara den ena halvan. Först året därpå hittades den andra hälften. Dolken har i efterhand klistrats ihop. Att den hittades i mossjord samtidigt som dolkens yta har färgats brun av den omgivande miljön talar för att den en gång lades ner i en våtmark, att den offrades. Dolken är en av de största som hittats i Sverige. Samtidigt är bladet imponerande nog bara en centimeter tjockt.