Begravningar under järnåldern
Genom skelett och brända ben kan vi också få veta mer om skador och sjukdomar som människor råkade ut för. De flesta människor som begravdes under järnålder kremerades. I brandgravar kan det bland de brända benen även finnas rester efter förbrända pärlor, spännen, kammar och andra personliga föremål. Det hände också att andra saker placerades på bålet tillsammans med den döda personen, till exempel bröd eller vapen. Även djur kunde kremeras med kroppen, och brända ben från djur och människor ligger ofta blandade i brandgravar.
Brända ben
Efter att gravbålet brunnit ner placerades en mindre mängd av de kremerade kvarlevorna efter människor och djur i den stora spannen. Kvarlevorna är väl förbrända och består mest av fragment. Detta tyder på att de hanterats och sönderdelats mer än vad enbart eldens lågor kunnat åstadkomma. Gravfynd från Skopintull, Adelsö socken, Uppland.
Flera personer i samma grav
I många gravar har de brända benen placerats i ett keramikkärl i marken och sedan har en stensättning byggts ovanpå gravgömman. Den vanligaste formen är rund, men det finns även till exempel kvadratiska och trekantiga stensättningar. Under senare delen av järnåldern är det vanligt med gravar som består av högar av jord och torv.
Ibland har flera personer begravts i samma gravkonstruktion. Antingen vid samma tillfälle och i samma gravgömma, eller så har ett eller flera kärl med brända ben placerats i högen eller stensättningen en tid efter den första begravningen. Järnålderns gravar är monument som ofta har använts upprepade gånger av de efterlevande.
Rektangulärt spänne
Rektangulärt spänne av silver med sex fristående djurhuvuden och träd. Spännets framsida är indelad i sju fält varav sex visar triquetror, även kallade triangelknutar. Kammargrav 557, Birka, Adelsö socken, Uppland.
Finns att se på Historiska museet i utställningen Vikingarnas världDu hittar föremålet i monter 59, Vikingarnas värld Monter 59
Gravarna berättar om livet
Det förekom också under hela järnåldern att människor begravdes utan att kremeras, särskilt under den senare delen av tidsperioden. Sådana gravar kallas ofta skelettgravar. Kroppen kunde till exempel placeras i en kammare som byggts i en nedgrävning på begravningsplatsen eller i en kista.
På en del platser har de döda begravts i båtar. Välkända sådana platser är Vendel och Valsgärde samt Tuna i Alsike, alla i Uppland. I Vendel och Valsgärde är bara män begravda i båtar medan i Tuna i Alsike har både män och kvinnor begravts i båtar. I Tuna i Badelunda utanför Västerås fick enbart kvinnor sin sista vila i båtar.
Fynd från brandgravar är ofta förstörda. Men genom skelettgravar finns många föremål bevarade i gott skick. Arkeologer vet till exempel en hel del om hur människor klädde sig och hur spelpjäser och tärningar som man roade sig med såg ut. Rika begravningar kan också visa vilka exklusiva och dyrbara föremål som aristokratin omgivit sig med. Genom döden får vi veta mycket om livet.
Båt
Årbybåten är en liten roddbåt som innan den blev "gravbåt" användes för färder på insjöar och andra mindre vattendrag. Båten är knappt fyra meter lång och smäckert byggd av två bord. De undre och bottenpartiet är av ekträ, de övre av gran. Borden är sammanfogade med klinknaglar av järn men till de tre spanten, vilka är av ek, har tränaglar (dymlingar) använts. Den var utrustad med ett årpar och en längre styråra, vilken troligen användes vid färd i strida åar. Akterpartiet, liksom högra bordssidan (vilken till stor del har rekonstruerats vid ett senare tillfälle) ådrog sig svåra skador i samband med det så kallade högbrottet och den eventuella plundringen av graven. Gravfynd från Årby, Rasbokil socken, Uppland.
