Barumskvinnan

Vi vet att människor under Barumskvinnans tid levde och vistades i de trakter där hennes grav hittades. Fynd från samma tid har påträffats vid markarbeten, vid arkeologiska inventeringar och i samband med de enstaka arkeologiska utgrävningar som utförts. Även när den närbelägna sjön Råbelövssjön sänktes kring sekelskiftet 1900 gjordes rikligt med fynd från stenåldern.

Hur Barumskvinnan hittades

Det var också vid markarbeten som Barumskvinnan en gång hittades. På försommaren 1939 var lantbrukaren Oskar Larsson och drängen Sven Eriksson ute och schaktade nära Oppmannasjöns strand. Med korphackor och spett jobbade de i den kalkrika marken när Sven plötsligt satte hackan i skallen på ett kranium.

Kraniet skulle visa sig tillhöra Barumskvinnan. Hon grävdes fram av arkeologer. Ett större område i anslutning till henne undersökes också, men inga fler gravar hittades. Då hennes skelett var ovanligt välbevarat och då man insåg att hon måste vara mycket gammal beslutades det att hon skulle ställas ut i Stockholm, på Statens historiska museum. Hon kom till museet i november 1939 och har varit där sedan dess.

Vad berättar skelettet om Barumskvinnan?

Prover har tagits från Barumskvinnans skelett och dessa har kol-14-daterats. Vi vet därför att hon levde någon gång under tidsperioden 7010 till 6540 före Kristus. Proverna har också analyserats gällande kol-13. Denna isotopanalys ger en inblick i proteindelen av kosten. Barumskvinnan ska främst ha fått protein genom att äta landlevande djur och växter, med eventuellt inslag av insjökost. Att skilja insjökost från marin kost enbart utifrån kol-13-analyser är svårt från denna tidsperiod eftersom Östersjön inte hade så hög salthalt.

Fynd från graven

Två föremål hittades i graven. Det ena föremålet är ett jaktvapen, en så kallad flinteggad benspets (tidigare kallad fågelpil). Det är en form av kompositföremål. Den ena delen är en vass spets tillverkad av ben, som en gång varit skaftad. På benspetsens sidor har fåror skurits ur. I dessa fåror har sedan vassa små blad kallade mikrospån fästs med hjälp av harts. Harts är ett material som fungerade som stenålderns lim. Mikrospånen tillverkades av flinta eller till exempel kvarts. Syftet med att sätta fast eggar på spetsen var att tillfoga bytet ännu mer skada.

Rekonstruktion av benspetsen

När Barumskvinnans grav grävdes fram fanns bara fem av de små flinteggarna kvar på sin ursprungliga plats i spetsen. Resterande flintspån hittades i jorden runt omkring. Idag är spetsen rekonstruerad och alla flinteggar har klistrats fast i den, men flera saker talar för att flinteggarna inte sitter så som de ursprungligen gjorde. Mikrospånen av flinta brukar till exempel vara placerade med åsryggarna uppåt på ena sidan och nedåt på den andra, och så är inte rekonstruktionen gjord.

En intressant sak med Barumskvinnans benspets är att den inte har försetts med eggar tillverkade av den flinta som finns lokalt i nordöstra Skåne, nämligen kristianstadflinta. De är istället tillverkade av senonflinta från sydvästra Skåne. Vi vet inte om det beror på att Barumskvinnan kom från sydvästra Skåne eller om benspetsen är tillverkad där. Kanske handlade valet av material om att markera betydelsen av viktiga kontakter och utbyten. Det kan också ha varit estetiken och kvaliteten på senonflintan som var orsaken till materialvalet. Nära spetsens bas finns också fyra streck inristade.

Placering av benspetsen i graven

När skelettet grävdes fram ska benspetsen ha hittats inom hennes högra brösthalva. Utifrån dessa uppgifter, bilddokumentation från när hon hittades och genom jämförelse med andra gravar där eggade benspetsar hittats har en bedömning av var spetsen kan ha lagts ner i graven gjorts. Mest troligt är att föremålet ursprungligen var placerat i magregionen med spetsen riktad upp mot hennes huvud.

Det andra föremålet i graven är en benmejsel. Den har en cirka 15 centimeter lång egg med slitspår på sig och kan ha haft flera funktioner. Kanske användes den både för arbeten i trä, skinn och som ett grävverktyg. Mejseln hittades under Barumskvinnans vänstra bäckenben.

Kvinna eller man?

I relation till fyndet uppstod en debatt om skelettet tillhörde en man eller en kvinna. Arkeologerna ansåg att det var en man eftersom det fanns ett jaktvapen vid skelettet. Osteologen som studerade skelettet första gången gjorde bedömningen att det var en kvinna. Även om vissa drag på skelettet är manliga så är de flesta av skelettets kännetecken kvinnliga.

Till en början var osteologens resultat ifrågasatt, men när några förändringar på blygdbenet uppmärksammades vid förnyad analys på 1970-talet kom bedömningen av henne som kvinna att accepteras. Förändringarna lyftes fram som bevis för att hon hade fött flera barn.

Idag vet vi att också andra påfrestningar på bäckenet kan ge liknande förändringar i skelettet hos både män och kvinnor. Även om det är möjligt att förändringarna på Barumskvinnans skelett kommer sig av att hon fött barn, kan vi inte säga det säkert. Däremot känner vi idag till många andra stenåldersgravar där jakt- och fiskeredskap hittats nedlagda hos kvinnor. Vi vet numera att både kvinnor och män deltog i jakt och fiske under stenåldern.

Barumskvinnans liv

Barumskvinnan och den grupp människor hon levde med var jägare, fiskare och samlare. De levde ett rörligt liv och bodde i hyddor eller reste tillfälliga vindskydd där de slog sig ner. Särskilt vintertid kunde de samlas i större grupper. Vid behov strävades det redan nu efter att förlänga matens hållbarhet. I Norje Sunnansund endast två mil öster om Barum har en fermenteringsanläggning för att konservera stora mängder fisk hittats. Detta fynd har fått arkeologer att börja fundera kring om de människor som levde i Skåne för 9 000 år sedan var mer stationära än vad man tidigare trott.

Klimatet var några grader varmare än idag. I trakterna kring Barum fanns utbredda skogar med tall, björk och hassel. Samtidigt var flera lövträd på väg att etablera sig, som ek, alm, ask och lind. I skogen fanns goda förutsättningar för att jaga djur som älg, kronhjort, rådjur och vildsvin. Skogen var också viktig för insamlandet av växter, nötter och bär.

I trakten fanns, då liksom idag, flera våtmarker och sjöar, till exempel Råbelövssjön, Oppmannasjön och Ivösjön. Tillgången på både insjöfisk och sjöfågel var alltså god. Sjöarna förbands av vattendrag, som även ledde ut till havet. Sjöar och vattendrag var viktiga som både resurskällor och transportvägar.

Osteologernas analyser och beräkningar visar att Barumskvinnan var 151 centimeter lång, spensligt byggd och någonstans mellan 40 och 50 år gammal när hon dog. Utifrån hennes kranium har en rekonstruktion av hennes ansiktsdrag kunnat göras.

Barumskvinnan i utställningen Forntider

Utifrån pollen som hittats på skelettet tror man att Barumskvinnan begravdes på våren. Den döda kroppen placerades vid begravningen sittande i en grop i marken med benen uppdragna, händerna framför bröstet och med kroppen och ansiktet lutandes framåt.

Idag finns Barumskvinnans skelett att se i utställningen Forntider, men skelettet är här placerat mer upprätt och bakåtlutat än så som man idag tror att hon ursprungligen begravdes. Något försök att placera föremålen så som de hittades eller en gång lades ner i graven har inte gjorts. Istället har föremålen lagts ner intill henne i framkanten av montern där de är lätta att titta närmare på.