Att läsa och skriva på medeltiden

Det var väldigt få som kunde läsa och skriva. De rika kunde betala för att låta sina barn få gå i klosterskola. Där fick de lära sig läsa, skriva och räkna. Att kunna latin var också viktigt. Texterna i böckerna var nämligen oftast skrivna på latin.

Ett exempel på ett skrivet dokument från medeltiden är detta avlatsbrev från Gotland, som finns i Historiska museets samlingar. Ett avlatsbrev var som ett kvitto som visade att man fått förlåtelse för sina synder. Det kostade mycket pengar, så rika människor hade lättare att bli förlåtna och komma till himlen än vanliga människor. Brevet var inbundet i Vallentunakalendariet, en bok från 1198 med en datumlista över helgondagar och anteckningar om kyrkans högtider.

Som penna användes vingpennorna från fåglar, till exempel gåspennor. Bläcket framställdes bland annat av kol. Texten skrevs på pergament eller vaxtavlor. Under senmedeltiden blev papper allt vanligare som skrivmaterial.

En medeltida penna

Denna stylus (penna) är gjord av elfenben cirka 1100–1500. Den har hittats i Alvastra kloster.

Medeltida glasögon

En lysande uppfinning som vi nog funderar ganska lite över idag men som många av oss ändå är beroende av är glasögonen. Glasögonens uppfinnare är okänd, men det finns bevis för att de användes i slutet av 1200-talet. De blev en stor succé, framför allt bland medeltidens läs- och skrivkunniga: prästerskapet, klosterfolket och adeln.

De första glasögonen hade inga sidor, utan klämdes fast på näsan. Ett sådant exempel i museets samlingar är en glasögonbåge, upphittad vid Alvastra kloster i Östergötland. Den lilla benbågen du ser här är bara hälften av ett par glasögon, och själva glaset saknas. En likadan båge har suttit fast i den med en nit längst ut på skaftet, och de kallas därför för nitbrillor. På så sätt kunde man vrida ut de runda linserna precis så långt så att de kunde klämmas fast på näsan. Trots detta fiffiga koncept var bäraren tvungen att sitta stilla och helst lite bakåtlutad, så att de inte trillade av.

Glasögonen blev en symbol för kunskap och visdom. I konstverk både från medeltiden och senare avbildas många helgon, vetenskapsmän, filosofer och andra som ansågs kloka med glasögon.

Glasögon hjälpte till en början bara dem som hade svårt att se på nära håll, och var därför mest användbara för läsning och skrivning. I samband med boktryckarkonstens utveckling på 1400-talet gavs allt fler böcker ut. Naturligtvis växte då även efterfrågan på glasögon, en trend som fortsätter fram till modern tid.