Asatro och andra inslag
Järnålder
500 f.Kr. – 1100 e.Kr.
Vikingatid
800 e.Kr. – 1100 e.Kr.
Medeltid
1050 e.Kr. – 1520 e.Kr.
Det är förmodligen bara delvis sant. Mycket av asatron är uppdiktad efter vikingatidens slut. Det fanns i stället sidr (seder, bruk), och de varierade mellan olika platser, precis som traditioner kan göra i dag. Och på 1000-talet fanns kristendomen parallellt med dessa sidr.
Statyett
Statyett av brons av en sittande mansgestalt. Förutom en toppig huvudbonad är han naken och mellan benen syns hans kraftigt erigerade kön. Den stirrande blicken är markerad med ett par olikformade, stora glosögon. Under den kraftiga näsan syns ett par uppåtriktade mustascher som sträcker sig ut mot mannens örsnibbar. Med höger hand håller han i sitt långa pipskägg, som om han sitter och drar i, eller smeker det. Kring handleden bär han en kraftig armring. Hur vänsterarmen används vet vi inte, den är avbruten vid armbågen. Figurens ben är underdimensionerade, och verkar främst tjäna som stöd för bål och överkropp. På ryggen finns fyra spiralmönster. Om de är tatueringar eller betyder något annat är oklart. Liknande mönster finns på djur som avbildats på runstenar. Statyetten föreställer vanaguden Frej som bland mycket annat också främjar fruktbarhet och välgång. Med sin framtoning och fallos påminner den om hur Adam av Bremen på 1070-talet beskriver Frej och hur han avbildades i Uppsalatemplet. Statyetten hittades 1904 på Rällinge gård, Lunda socken, Söderrmanland. Beskrivningen av omständigheterna skiftar. En gör gällande att den hittades i trädgården under "ett väldigt moras av sten, jord, åtskilliga träd och buskar", en annan att den hittades "i potatislandet" av en tolvårig pojke vid namn Gustaf Karlsson som sålde den vidare för 25 öre till Edvin Holmgren, som sålde den vidare till SHM för 25 kronor.
Finns att se på Historiska museet i utställningen Guldrummet
Kultbruk
Våra främsta källor till kunskap om den här tidens trosuppfattningar och kultbruk är skrifter från vikingatidens slutskede eller från tidig medeltid, och arkeologiska fynd. Båda har sina brister.
De skriftliga källorna skrevs av kristna som inte förstod eller kanske ville förlöjliga det man beskrev. Men man ska inte helt bortse från dem – forskarna är eniga om att många av skrifterna grundar sig på muntliga berättelser från 800-talet eller ännu tidigare.
Hänge
Runt silverhänge i form av en kvinnogestalt delvis omsluten av en ring. Kvinnan är havande och står bredbent med händerna knäppta under magen. Huvud och ansikte tycks ha varit utsatta för slitage som utplånat anletsdrag och eventuell frisyr. Ett par linjer över huvudet kan möjligen tolkas som en huvudbonad av något slag. Resten av gestalten är tydligare. Hennes mantel hålls i halslinningen ihop med ett ryggknappsspänne och över bröstet hänger en sexradig pärluppsättning. Mycket talar för att hänget avbildar gudinnan Freja, som vid sidan av att räknas som den främsta av valkyrior även åkallades vid havandeskap och födslar. Gravfynd från Aska, Hagebyhöga socken, Östergötland.
Genom arkeologiska undersökningar har många föremål och lämningar kommit fram som vittnar om vikingatidens myter och kultbruk. Exempel på det är små statyetter som kanske föreställer gudomliga väsen, offerfynd av värdefulla föremål samt rester av byggnader som kan ha varit ett slags tempel. Gravar har också visat både skillnader och likheter inom det religiösa uttrycket mellan olika landsändar av Skandinavien.
Ett annat källmaterial till den fornnordiska religionen är våra ortnamn. Flera av dem har ursprungligen är betecknat heliga platser i förkristen tid. Exempel på detta är namn som slutar med -lund, -lunda eller -vi. Inte sällan nämns även en gud i dessa namn, som i till exempel Torslunda eller Ullevi.
Inflytande från andra håll
Fynd från olika utgrävningar har också uppvisat fynd från fjärran länder. Ett av de mer omtalade föremålen i Historiska museet är den så kallade Allah-ringen. Det är en ring av förgyllt silver med en infattad glasbit som har den ingraverade texten ”Allah” på arabiska. Den är från vikingatiden och hittades i en grav på Björkö vid handelsplatsen Birka.
Fingerring
Fingerring med sten av glas. Stenen har en inskrift i kufisk arabiska som kan tydas "för" eller "till "Allah". Ringen härrör antagligen från något område inom det islamiska kalifatet, men kan eventuellt också vara från något annat arabisktalande område i Mellanöstern. Gravfynd från Birka, Bj 515, Adelsö socken, Uppland.
Graven innehöll en smyckeuppsättning med stora bronsspännen och var troligen för en välbärgad kvinna. Från samtida arabiska källor vet vi att sådana ringar var vanliga gåvor från muslimska handelsmän och särskilt till kvinnor. Föremålen kom från det islamiska kalifatet till Skandinavien längs med handelsvägar genom östra Europa som var en fortsättning av Sidenvägen.
På Historiska museet finns tusentals pärlor, vågar, vikter och silvermynt samt dessutom vackra glasbägare och fragment av sidentyger. Föremålen vittnar om kontakter mellan den tidiga islamiska världen och det vikingatida östra Skandinavien.
Nordeuropéer reste ända till Bagdad i sina handelsfärder och ofta till området kring Kaspiska havet. Islam måste ha varit en välkänd religion för skandinaver som reste i öster.
Biskopskräkla
Kräklan har ursprungligen krönt en biskopsstav. Den tillhör de så kallade Helgöklenoderna som också består av en Buddhafigur och en skopa från östra medelhavsområdet.
Kräklan är irisk eller möjligen brittisk, och från omkring 700–800 efter Kristus. Den är ornerad i så kallat karvsnitt, en slags dekorativ skärning i geometriska mönster, och har inläggningar av blått glas och olika emaljeringar. Kräklans övre del är utformad som en slingrande drake eller ett odjur. Mellan käftarna i gapet syns ett mansansikte.
Kräkla
Biskopsstav, kräkla, av brons med förgyllt fäste och inläggningar av blått glas. Motivet är två scener ur den bibliska berättelsen om Jona i valfiskens buk. Valen liknar en drake med Jona i gapet. Den ena sidan visar hur valen sväljer Jona. Den motsatta sidan är i sämre skick, men mer förgylld, och visar hur han spottas ut. Ornamentiken är i irisk stil vilket tyder på att staven kommer från Brittiska öarna. Boplatsfynd från Husgrupp 2 på Helgö, Ekerö socken, Uppland.
Motivet ska föreställa historien om Jona och hur han kastas upp ur valfiskens buk. Det kan därför ses som en symbol för Jesu uppståndelse och återfödelsen.
Även om motivet är detsamma på båda sidor av kräklan skiljer sig utförandet åt sidorna emellan. På ena sidan har drakens, eller valfiskens, kropp givits ett fiskbensliknande mönster utfört i karvsnitt, på den andra sidan har kroppen givits inläggningar av små bitar gul och grön emalj.
Även mannen, Jona, ser olika ut. På ena sidan har han pannlugg och öppen, gapande mun, på andra sidan är såväl frisyr som mun annorlunda. Kanske har konstnären avsett att ena sidan ska visa när Jona slukas av valen och den andra när han spottas ut.
Helgöbuddhan
Den Buddhastatyett av brons som hittades tillsammans med kräklan är tillverkad under sent 400- eller tidigt 500-tal, sannolikt i Swatdalen, på gränsen mellan nuvarande Afghanistan och Pakistan.
Hur den har hamnat i Skandinavien vet vi inte, möjligen kom den tillsammans med andra varor via Sidenvägen. Statyetten visar Buddha sittandes på en tron utformad som en dubbel lotusblomma. I pannan syns ett tredje öga som ska symbolisera insikt. Ögon och mun bär spår av färg och silver, det tredje ögat tycks ha varit i guld.
Buddha
Buddhastatyett av brons. Buddha sitter på en tron utformad som en dubbel lotusblomma. I pannan syns det tredje ögat. Ögon och mun bär spår av färg och silver, det tredje ögat tycks ha varit i guld. Statyetten är tillverkad under sent 400- eller tidigt 500-tal, sannolikt i Swatdalen, på gränsen mellan nuvarande Afghanistan och Pakistan. Hur den har hamnat i Skandinavien vet vi inte, möjligen kom den tillsammans med andra varor via Sidenvägen, handelsvägen från Kina till Europa. Boplatsfynd från Husgrupp 2 på Helgö, Ekerö socken, Uppland.
