Alundaälgen

Det långsmala huvudet är naturtroget med resta öron, markerade ögon, överhängande mule och en öppen mun. Det är avbildningen av en älgko, framåtlutad, liksom spanande.

Alundaälgen är skulpterad i en grönsten som är på väg att ombildas till täljsten, och därför också är något mer lättbearbetad. På undersidan finns ett borrat hål för att föremålet ska kunna sättas på ett skaft. Att skafthålet inte är helt genomgående ger yxan ett ofärdigt intryck.

Den fint utmejslade åsen som löper utmed hela ryggsidan talar samtidigt för att skafthålet nog aldrig var tänkt att borras helt igenom. Djurhuvudyxor har vanligen små, obalanserade och ibland ofullbordade skafthål. Av den anledningen verkar de inte ha brukats för att slå och hugga med. Vanligen tolkas de därför som prestigeobjekt eller rituella föremål, som kan ha använts i ceremonier.

När Alundaälgen var skaftad kunde den bäras och visas upp. Bland de kända hällristningarna i Nämforsen finns exempel på avbildningar av människofigurer som bär stavar försedda med älghuvuden.

En sannolik datering av Alundaälgen

Alundaälgen tillverkades sannolikt mellan 3000–2000 före Kristus, vilket är den period som djurhuvudyxor och klubbor dateras till. Det var också ungefär kring 2900 före Kristus som den plats där Alundaälgen hittats verkar ha stigit upp över Östersjöns yta. Kanske är det troligast att Alundaälgen skapades någon gång mellan 2900–2350 före Kristus, under den tid då stridsyxekulturen fanns.

Med sin böjda form, sitt skafthål och den fint formade ryggåsen påminner Alundaälgen om stridsyxekulturens båtyxor. Alundaälgen tycks materialisera mötet mellan den nya stridsyxekulturens yxideal och den tradition av att avsluta föremål med djurhuvuden som fanns bland jägare och samlare i norr under hela yngre stenåldern. 

Alundaälgens fyndplats

Alundaälgen hittades vid midsommartid 1910 under dikesgrävning i en kärrsänka kallad Gammelmyren, som ligger i nordligaste ändan av Alunda socken i Uppland. Det är inte ovanligt att fina och (för stenålderns människor) värdefulla föremål hittas nedlagda i våtmarker.

Möjligen är de spår efter rituella och religiösa händelser, där föremålen kan ha offrats. Även fast Alundaälgen hittades i Uppland är den sannolikt inte tillverkad där. Bergarten den är gjord av finns inte lokalt, utan är en stenart som förekommer österut. Yxan bör ha hamnat i Alunda genom människor som flyttat eller genom utbyte av gåvor, kanske i flera led. Alunda låg under yngre stenålder i det yttersta kustbandet och vi vet att resor över vatten var centrala för dåtidens kontaktnät.

Alundaälgen i jämförelse

Djurhuvudyxor och klubbor är extremt ovanliga och förekommer bara i Sverige, Finland och Ryssland. Yxorna avslutas liksom Alundaälgen i ett djurhuvud i ena änden, medan klubborna har formen av ett enda stort djurhuvud.

I museets samlingar finns det en trolig björnhuvudklubba från en gropkeramisk lokal i Stora Vika, Södermanland (95223_HST) och en älghuvudklubba från Östra Ryd, Östergötland (95224_HST). En annan typ av föremål vars skaft ofta avslutas i djurhuvuden är yngre stenålderns nordliga skifferföremål, som dolkar och knivar med till exempel älghuvuden. Se till exempel en dolk med djurhuvudformat skaft (95227_HST) och ett bryne som avslutas med ett björnhuvud (95225_HST).

För att hitta mer direkta paralleller till Alundaälgen behöver vi däremot blicka österut. Två älghuvudyxor från Finland, en från Kuusamo och en från Säkkijärvi, är otroligt lika Alundaälgen när det gäller hur huvudet har utformats. Båda dessa yxor är däremot avbrutna rakt genom skafthålet och i båda fallen saknas yxornas egghalvor.

En annan älghuvudyxa som är mycket lik Alundaälgen och som är komplett har hittats i Padosero i ryska Karelen, men den har däremot avbrutna öron. Alundaälgen är alltså inte bara ett ovanligt fynd till sin karaktär och med tanke på den konstnärlighet och höga hantverksskicklighet den omvittnar. Den är också ovanligt intakt och välbevarad.

Alundaälgen är ett på många sätt enastående föremål.