Till Ärlands ära och åminnelse

I dag är kanske inte frågor om börd och familjetillhörighet så viktiga. Under 1600-talet var det helt annorlunda. Frågan om vilken familj man tillhörde var oerhört central, framförallt inom adeln. Genom hela livet manifesterades familjens makt vid olika ceremonier – ända fram till begravningen. Detta handlar om en liten stormans sista resa.

Redan under medeltiden förekom begravningsprocessioner när en riddare skulle begravas. En person iklädde sig den dödes rustning, svärd och sköld och red hans häst i begravningståget. Rustning, häst och vapen skänktes som gåva till kyrkan, men återköptes sedan av släktingarna. Skölden däremot, blev kvar och hängdes upp i kyrkan i närheten av den dödes gravplats. Syftet med detta var att visa att ”…denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt”.

Ärlands begravningssköld med ätten Svinhufvuds vapen.

Kroppen flyttades

På 1600-talet bars inte längre den privata strids- eller tornerskölden vid begravningen utan en nytillverkad vapensköld, ett så kallat huvudbaner. Även detta kom sedan att sättas upp i kyrkan som minnesmärke. Än i dag hänger ett stort antal sådana kvar på kyrkornas väggar.

Att ett huvudbaner hänger på väggen i en kyrka innebär dock inte alltid att dess ägare ligger begravd där. Under 1600-talet var det vanligt att begravningsakten förrättades i en kyrka medan kroppen sedan jordfästes i en landskyrka med koppling till släkten.  Riddarholmskyrkan var med sin kungliga koppling en attraktiv begravningskyrka, men när kistan med kroppen försvann till en annan kyrka, blev vapenskölden i många fall kvar.

Sköld eller gosedjur?

I Historiska museets samlingar finns ett antal huvudbaner från medeltiden och framåt. En vapensköld från Täby kyrka är utförd i kontursågat trä med ätten Svinhufvuds vapen målat på svart botten. Man kan se små rester av det sorgflor som en gång hängt från bärstången. Nedanför vapenskölden sitter en inskriptionstavla av järnbleck med inskriften ”Här ligger begrafven Ärland Biörnsson Swinhufvud hwilken föddes i Wågsiö den 23 april och dödde den 27 juli anno 1640 hwilkens siäl Gud evig frögde af glädje”.

Ärland var alltså bara tre månader när han dog, ett offer för den tidens höga barnadödlighet där många barn dog redan under det första levnadsåret. Barnadödligheten slog naturligtvis hårdast mot de fattigaste i samhället, men även adeln drabbades, liksom kungafamiljen. Som ett talande exempel kan nämnas att fyra av Karl XI:s sju barn dog i späd ålder.

Ärland hann aldrig använda vapen och sköld. Huvudbaneret har med största sannolikhet tillverkats efter hans död för att bäras i begravningståget och sedan sättas upp i kyrkan. Hade Ärland dött i dag skulle i stället nallar och andra gosedjur förmodligen haft en given plats på hans grav. Sorgen efter ett dött barn var lika stor då som nu, men uttrycken var helt annorlunda.

Månadens föremål, maj 2009
Av  Pia Melin