Samtida men olika
Längs med Ljungans utlopp, söder om Sundsvall, har man hittat gravar från ca 400–550 e Kr (yngre järnåldern). I en bronskittel, övertäckt av ett nävertäcke, låg de brända resterna efter två människor, en man och en kvinna. Där fanns också rester av glaskärl, lerkärl och pilspetsar av ben. Allt låg begravt i en tre meter hög gravhög.
Föremålen visar på många kontakter med andra områden. Kitteln och glaskärlet kom från romerskt område, lerkärlen från nuvarande Norge medan pilspetsar av samma typ har hittats i såväl norra Skandinavien som på Gotland. Kvissleby var under en period centrum i ett småkungadöme, en löst sammansatt allians av folkgrupper längs södra Norrlandskusten. Småkungadömet låg strategiskt placerad vid flodens utlopp och härskade över kommunikation och distribution av inlandets råvaror; järn, skinn, skiffer, horn och kött. Man importerade också varor från andra kuster. Människorna i Kvissleby bedrev, förutom handel, även jordbruk.
Samtida stenålder
Längre in i landet, uppför Ljungan, levde under samma tid människor med helt andra levnadsvillkor och sedvänjor. Den så kallade Krankmårtenhögen är en gravplats med enkla stensättningar, ofta tresidiga eller runda. Gravarna liknar på många sätt de i Mälardalen och södra Norge, men har också influerats norrifrån vilket ses på de renhorn som hittats ovanpå gravarna.
Ett annat liv
Människorna här i inlandet visar sig alltså, likt grannarna i Kvissleby, också ha kontakt med olika områden, men ändå levde de helt annorlunda. De var jägare och fiskare och visar tecken på att ha behållit visa karaktärsdrag från stenålderstid. En intressant detalj är att gravsättningarna ofta ligger ovanpå gamla stenåldersboplatser.
Männen i Kvissleby och jägarbefolkningen i inlandet levde vid samma tid, men deras livsstilar var helt olika. Antagligen möttes de och tog intryck från varandra. De valde ändå att leva olika liv. Varför det var så kan vi bara spekulera i.