Levande och döda

Gravar är med sina mänskliga kvarlevor, gravgåvor och konstruktionsdetaljer rika källor till kunskap om det förflutna. De ger oss bland annat ledtrådar till vilka föreställningar människor hade kring döden, hur kroppar togs om hand, hur begravningsritualer utfördes och hur människors världsbild såg ut. Genom skelett och brända ben kan vi också få veta mer om skador och sjukdomar som människor råkade ut för.

De flesta människor som begravdes under järnålder kremerades. I brandgravar kan det bland de brända benen även finnas rester efter förbrända pärlor, spännen, kammar och andra föremål som burits i dräkten eller kanske i fickor eller ett bälte runt livet. Det hände också att andra föremål placerades på bålet tillsammans med den döda personen, till exempel bröd eller vapen. Även djur kunde kremeras med kroppen, och brända ben från djur och människor ligger ofta blandade i brandgravar.

I bronskitteln finns brända ben från två individer som kremerats och begravts tillsammans under folkvandringstid. Kitteln är utställd i Forntider.

Flera i samma grav

I många gravar har de brända benen placerats i ett keramikkärl i marken och sedan har en stensättning byggts ovanpå gravgömman. Den vanligaste formen är rund, men det finns även till exempel kvadratiska och trekantiga stensättningar. Under senare delar av järnålder är det vanligt med gravfält som består av högar av jord och torv.

Ibland har flera personer begravts i samma gravkonstruktion. Antingen vid samma tillfälle och i samma gravgömma, eller så har ett eller flera kärl med brända ben placerats i högen eller stensättningen en tid efter den första begravningen. Järnålderns gravar är monument som ofta har använts upprepade gånger av de efterlevande och under en längre tid efter att de först konstruerats.

Döden och livet

Brandgravar är vanliga men det förekom också under hela järnåldern att människor begravdes utan att kremeras, allt oftare under de senare delarna av tidsperioden. Sådana gravar kallas inhumationsgravar. Kroppen kunde till exempel placeras i en kammare som byggts i en nedgrävning på begravningsplatsen eller begravas i en kista. På en del platser har de döda begravts i båtar. Ett par välkända sådana platser är Vendel och Valsgärde samt Tuna i Alsike, alla i Uppland. På de två förstnämnda gravfälten är bara män begravda i båtar medan både män och kvinnor begravts i båtar i Tuna i Alsike. I Tuna i Badelunda utanför Västerås fick enbart kvinnor sin sista vila i båtar.

Genom inhumationsgravar finns många föremål som är i gott skick bevarade. Därigenom vet vi en hel del om till exempel dräktskick, hur spelpjäser och tärningar som man roade sig med såg ut och vad för exklusiva föremål som aristokratin omgivit sig med. Genom döden får vi veta mycket om livet.

Text: Lotta Fernstål