Jul på vikingatiden och medeltiden

Vikingar firade jól

Den isländska hövdingen, politikern och historikern Snorre Sturlasson som levde år 1179–1241 berättar i sitt verk Heimskringla hur vikingar firade jul. Han berättar att den hedniska julen först firades i mitten av januari, men flyttades till samma datum som den kristna julen på 900-talet. “Jól” var det fornnordiska ordet för jul. Vikingarna firade flera nätter i sträck och drack till gudarnas ära.

De kunde gå långa sträckor för att fira jól med andra. De drack öl och mjöd ur bägare och dryckeshorn, och frossade på griskött och andra läckerheter ur skafferierna.

Det finns teorier om att vikingajulen skulle sammanfallit med vintersolståndet och varit en solfest. Hur stor del av traditionerna från den fornnordiska julen som bevarats råder det skilda åsikter om, men det går att hitta många likheter. Kristna och hedniska traditioner har blandats och skapat dagens traditionella svenska julfirande.

Jul under medeltiden

I Sverige är det numera julaftonen som blivit julens viktigaste dag. Men på andra håll är det fortfarande juldagen som är den stora dagen. Under medeltiden betecknades dagarna före stora helgdagar med det latinska ordet vigilia, vaka, och innebar ursprungligen att man bokstavligen vakade hela natten med bön och läsning.

Julafton

Julafton var en dag då man förberedde sig för den stora kyrkliga dag som skulle komma, bland annat genom fasta. I Sverige åt man lutfisk den dagen, och skinkan först på juldagen. I många länder äter man av tradition karp på julaftonen, och många kan berätta om hur man förr köpte en karp som fick simma någon dag i badkaret. Lutfisk är en av Sveriges äldsta rätter, torkad fisk, som genom olika processer görs aptitlig igen. Säkert försökte man under medeltiden att få tag på färsk fisk den dagen, på samma sätt som man också ville äta färskt och inte insaltat kött på juldagen.

Vad åt man för julmat förr i tiden?

I menyer från 1500-talets början, som bevarats i en handskrift, får man veta vad man åt vid Linköpingsbiskopen Hans Brasks bord på julafton och juldagen. På julaftonen serverades ett varierat smörgåsbord med bara fiskrätter, men på juldagen kom ”skinkefatet fram genom hela bordet”.

Juldagen

Den 25 december firas Jesu födelse i hela kristenheten, en av kyrkoårets största fester. Nyheten om Jesu födelse spred snabbt. Så här står det i Lukasevangeliet:

”I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt över sin hjord.” Och ängeln berättade för dem om Jesu födelse. Och plötsligt ”sågs där jämte ängeln en stor hopa av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag.”

Kyrkan såg juldagen som den näst största högtiden efter påsken. Jultiden räknade man från julafton eller juldagen och fram till den dag som kallas epiphania (den dag då Jesu födelse blev uppenbarad för hela världen genom de tre vise männen) – trettondagen – eller tjugondagen.

De fyra första juldagarna var allmänna helgdagar och alltså arbetsfria, men många har säkert använt dagarna till att gå i kyrkan. På juldagen hölls tre mässor.

Tre vise män: Kasper, Melker och Baltsar

Kaspar, Melchior och Balthasar är de namn som tillhör dem vi idag känner bättre som ”de tre vise männen”. På latin kallas deras dag epiphania domini, ”uppenbarelsen av Herren”, det vill säga den dag då Jesu födelse blev känd i världen.

Med tiden hade man spunnit vidare på den mycket kortfattade skildringen i Matteusevangeliet där det står så här: När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.” Kung Herodes lät de vise männen fara för att söka efter Jesus:

…och se, stjärnan som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den kom över det ställe där barnet var. Där stannade den. Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra.

I Sverige brukar de kallas ”vise män”, men på till exempel engelska och franska använder man ett ord, ”mager” som för tankarna till trollkarlar. Från och med 800-talet kom de också att kallas “heliga tre konungar”. Man såg dem som representanter för människans tre åldrar, ungdom, mandom och ålderdom, och som representanter för olika delar av världen.

På ett stort medeltida altarskåp som stått i Storkyrkan i Stockholm finns målningar där konungarna bära fram sina gåvor till Jesusbarnet. Altarskåpet från 1400-talet kommer från Österåker, och kallas därför för Österåkerskåpet. På en av skåpets målningar knäböjer en kung ödmjukt inför Jesusbarnet, har tagit av sig kronan, medan barnet nyfiket plockar i skrinet med gyllene föremål. Altarskåpet, som tillverkades i Lübeck, invigdes 1468. På 1600-talet flyttades det till Österåkers kyrka norr om Stockholm, och därifrån har det kommit till Historiska museet på 1800-talet.

Åtråvärda reliker

De tre vise männens reliker, i det här fallet deras kroppar, hamnade i Konstantinopel. Därifrån fördes de till Milano, varifrån de 1164 rövades av kejsare Fredrik Barbarossa. Samma år fördes benen till Köln, där man mellan 1181 och 1220 gjorde ett praktfullt relikskrin. Ett relikskrin är en behållare för reliker, och denna är medeltidens största. Den är dekorerad med figurer och förgyllt med silver, emaljplattor, filigran (mycket fina silvertrådar) och infattade stenar. Det kan ännu beundras i domkyrkan i Köln.

Namnen skyddar resande

Genom relikerna blev Köln en viktig vallfartsort, särskilt för härskare. Valdemar Atterdag och Kristian I är nordiska regenter som varit där. Heliga tre konungar betraktades som beskyddare särskilt av resenärer och pilgrimer. Namnen Kaspar, Melchior och Balthasar, skrivna på föremål som ringar och dryckeskärl, gav skydd. Den fantasieggande berättelsen med sina associationer till den exotiska Orienten har gjort att historien fortfarande fängslar, och de finns i julkrubbor sedan århundraden.

Astrologerna och Betlehemsstjärna

Fanns det en Betlehems stjärna? Det finns olika teorier om den. En är att det var en komet, en annan att det var en supernova, en exploderande stjärna. En tredje att det var planeterna Jupiter och Venus som vid aktuella tidpunkten (somrarna år 3 och 2 före Kristi födelse, som nu anses som trolig verklig tidpunkt för födelsen) vid flera tillfällen stod så nära varandra att de upplevdes som enda starkt lysande himlakropp; detsamma gällde Jupiter och stjärnan Regulus. Det ligger nära till hands att de vise männen, som kanske ska uppfattas som astrologer, har tolkat detta som betydelsefulla tecken i skyn.

Första födelsedagsgåvan?

Det var dyrbara gåvor de förde med sig till det nyfödda barnet. Rökelse består av hartser, som luktar gott när det de brinner, och är någonting som förekommer i många religioner. Myrra var en sorts medicin som ansågs hjälpa mot det mesta. I Svensk uppslagsbok från 1951 beskrivs myrra som stelnade sekretet från en art av små träd, som växer i södra Arabien och i Östafrika. Myrran blir små oregelbundna rödaktiga klumpar, bestående av harts, gummi och flyktig olja.

Kaspar, Melchior och Balthasar har namnsdag 6 januari.

Broderade bilder från Biskopskulla

Att julen var en av de viktigaste händelserna på medeltiden visar vackra, broderade julbilder på runda tygbilder i Historiska museets samlingar. I Biskopskulla kyrka i Uppland hittade man 24 så kallade textilrundlar, som visar berättelser ur Jesu liv i guld, silver och silke.

Broderierna har ursprungligen prytt en röd mässhake eller korkåpa av siden och deras motiv visar scener ur Jesu liv. Plagget med rundlarna användes först i Uppsala domkyrka. Exakt när rundlarna kom till Biskopskulla kyrka vet vi inte, men de finns nämnda i kyrkans inventarieförteckning 1690 såsom monterade på ett antependium av grön sammet. Vid vilken tidpunkt rundlarna klipptes bort från det ursprungliga plagget vet vi inte. Det var just på antependiet rundlarna satt när de köptes in till Historiska museet 1871. Rundlarna lossades från antependiet vid 1900-talets början och är idag utan underlag.

Guld, silver och silke

De tjugofyra rundlarna är broderade i guld, silver och silke och är cirka 28 centimeter i diameter. Bakgrunderna i scenerna är utförda i silver och figurerna är mestadels i guld med detaljer som ansikten, händer, fötter och konturer i silke. Mycket av det ursprungliga silket saknas idag och det röda sidenet som utgör underlag för broderiet lyser fram på ställen som varit broderad med silke. Det är därför en del figurer till exempel ser lite röda ut i ansiktet.

Broderiteknikerna som har används är neddragen läggsöm till guld- och silvertrådarna och klyvsöm till silket. De högklassigt broderade rundlarna anses vara utförda i Frankrike under 1100-talets senare del.