Inget vanligt halsband

I Mälardalens brandgravar påträffas ganska ofta små torshammare som är uppträdda på större järnringar, så kallade Torshammarringar. Dessa ligger ofta överst i gravurnan, vilket talar för att de varit avsedda som gravgåvor eller också att de haft en funktion i begravningsceremonin.

Liknande ringar har också hittats i gravar bland annat i Gnezdovo i Ryssland, vilket visar på vikingarnas färder dit. Torshammarringar påträffas dock inte bara i gravar, utan kan också hittas på boplatser. Vi kan vara ganska säkra på att de inte är vanliga halsband utan att de på något sätt använts i den fornnordiska kulten. Vi vet bara inte riktigt hur. Kanske är de votivgåvor (tackgåvor) till någon gudom för bönhörelse eller så har de något magiskt syfte.

Torshammarringen från Viby Gård i Sollentuna. Foto: Ola Myrin/SHM

Torshammarringen från Viby Gård i Sollentuna

1989 planerades ett bostadsbygge på den plats där 1635 års karta visade att Viby gamla tomt legat (RAÄ 308) och där den nuvarande gården fortfarande ligger. En arkeologisk undersökning företogs och visade på att bosättning förekommit på platsen i alla fall från 600-talet e Kr och fram till nutid. Bland fynden finns en Torshammarring, som dateras till 800–900-tal e Kr.

Halsringen har en diameter på 12,5 cm och tre korta partier av ringen är torderade*. Ringens båda slutändar är rullade, så att ringen går att knäppa ihop. På ringen hänger en liten gracil torshammare. Ringen låg i ett lager som även innehöll hästskosömmar, knivblad, ett bryne av skiffer samt keramik, det vill säga typiskt boplatslager. På gravfältet alldeles intill (RAÄ 98) hittades också Torshammarringar. Dessa var dock mycket mera fragmentariska och inte i samma fina skick, som denna från boplatsen.

Fyndet finns på Historiska museet med inventarienr: 33567

* Tordering är när en ten eller tråd av metall vrids i ett dekorativt syfte, så att ett spiralräffel-mönster uppstår. Torshammarringar är ofta torderade.

Fördjupning:

En Torshammare är en amulett i form av en hammare eller slägga. Sådana användes under vikingatiden som en symbol, som syftade på guden Tors egen hammare Mjölner. Namnet betyder troligen ”krossaren”. Tor var ju på ständigt jakt efter sina fiender jättarna, vilka fick känna på hammarens krossande kraft. Som symbol har hammaren troligen efterträtt en äldre tids åsk- och blixtsymbol, nämligen yxan. Bland bronsålderns hällristningar förekommer bägge symbolerna, både i kultiska sammanhang och i händerna på gudar.

Tor var åskans gud. Den urnordiska namnformen finns i det från tyskan lånade ordet för dunder. I det svenska ordet tordön ingår gudens namn som första led. Åskguden har också varit en fruktbarhetsgud, då han lät regnet falla över marken. I östra Sverige är ortnamnet Torsåker mycket spritt. Sammansättningen med -åker vittnar om att Tor dyrkats som herre över åkerns växt och gröda.

Torshammare i när och fjärran

I livets viktiga skeden vände man sig till Tor. Han var garant för äktenskapet och beskyddare av de döda. Ibland kan man se att hammartecknet finns på runstenar från 1000-talet, när kristendomen började tränga in i Sverige. Hammaren ställdes då i kontrast till den nya symbolen som var det kristna korset.

Vikingatidens Torshammare kunde vara utförda både i silver och järn och någon enstaka gång även i bärnsten.

Man känner till totalt cirka 50 Torshammare i silver. De flesta kommer från skattfynd och några också från gravar. De är spridda över södra och mellersta Skandinavien och på Island. Det finns också något enstaka fynd i Polen och England, som ett tecken på vikingarnas resor i när och fjärran.

Månadens föremål, maj 2002
Av Kerstin Engdahl

(Granskad juni 2018)