Hälsorisk under forntiden

Asbest är ett extremt hälsofarligt material och i dag omges hantering med stränga regler. Asbest har använts i ett stort antal produkter för sin hållfasthet, smidighet, beständighet mot hetta och kemisk påverkan samt den goda värmeisolerande förmågan.

Till exempel har asbesten använts till skyddskläder mot hetta, isolering, bromsband, packningar, cementplattor och som tillsats i murbruk med mera. Asbestcementplattor har använts flitigt till tak och fasader. Asbest användes även under forntiden. Den utnyttjades till exempel som magring vid tillverkning av lerkärl. Magring blandas in i leran och den kan bestå av många olika sorts material – krossad bergart, krossade snäckor, gamla krossade lerkärl (så kallad chamotte), och så vidare.

Asbestkeramik

Hindrar sprickor i keramiken

Magringen förhindrar uppkomst av spänningar och bildning av sprickor när lerkärlen bränns. Vissa asbestmagrade kärl innehåller över
90 % asbest och endast 10 % lera som bindemedel – det kallas för asbestgods. Andra innehåller 50–60 % asbest och 40–50 % lera. Detta kallas för asbestkeramik.

Bilderna visar delar av ett lerkärl som är gjort av asbestmagrad keramik. Det framkom 1989 vid en utgrävning i östra Jämtland. Vid sjön Ödingen i Fors socken hittade man många skärvor som tillhörde samma kärl. Teckningen visar hur den intakta krukan bör ha sett ut.

Otrevlig ätupplevelse

Lerkärl brukar förknippas med tillredning eller servering av mat. Det är svårt att veta om människorna på boplatsen vid Ödingen var medvetna om asbestens hälsorisker, men eftersom de nålvassa asbestfibrerna syns i ytan och lätt kan skrapas bort från det keramiska godset, kan ätupplevelsen ha varit ganska otrevlig.

Asbestmagrade lerkärl kan dock ha använts på många andra sätt. Enligt vissa forskare har de samband med gjutning av metallföremål – kanske har de fungerat som bärbara eldstäder innehållande glödande träkol för att förvärma gjutformarna och hålla dem vid rätt temperatur.

Smältande järn

Lerkärlet från Ödingen innehåller mer asbest än lera. Det är alltså asbestgods. Då kan man tänka sig att kärlet fungerade som en ugn för att smälta järn. Kärlet/ugnen skulle då fyllas med glödande träkol och krossad järnmalm eller järnhaltig sand i lager. Järn kan utvinnas ur järnmalm när den hettas upp till en temperatur av 1 000 grader och det kunde det asbestrika kärlet lätt tåla. I andra kärl av asbestgods har man hittat spår av järnslagg.

I kärlet från Ödingen syns det inga spår av metallslagg, men det uppvisar påtagliga spår av järnhanteringens produkter. Nedanför kärlets mynning finns det två hål som innehåller små järnbitar. Järnet har kanske använts för att laga eller förstärka krukans mynning.

Kulturell gemenskap

Kärlet från Ödingen är dekorerat ett med inristat geometriskt mönster. Andra asbestkärl är dekorerade på andra sätt. Det verkar som om ett visst mönster kan ha fungerat som en symbol för en kulturell gemenskap av något slag – ett sätt att symboliskt avgränsa sin grupp gentemot andra grupper. Materiell kultur har andra funktioner än rent praktiska.

Hur gammal är krukan från Ödingen? Det är inte så lätt att veta.
Boplatsen där den hittades beboddes under mycket lång tid från äldre stenålder till yngre järnålder – en tidsperiod som sträcker sig över 5 000 år. Andra liknande kärl av asbestgods har visat sig vara från yngre bronsåldern (1000–500 f.Kr.) eller äldre järnåldern (500 f Kr–400 e Kr).

Boplatsen vid Ödingen i Fors socken, Jämtland, har fornlämningsnr: 12. Föremålen från boplatsen har inventarienr: 33761. Krukan som här har diskuterats kommer att ställas ut i Historiska museets nya basutställning om forntid som öppnas under år 2005.

Månadens föremål, augusti 2003
Av  Jackie Taffinder