Gamla yxor – het design

Så här under designåret kan det vara på sin plats att slå ett slag för den outsinliga källa till inspiration som våra museisamlingar utgör.

D
et finns otaliga exempel på hur formgivare och konstnärer hämtat idéer från äldre generationers materiella kultur. Museer på lokal, regional och central nivå är alla häpnadsväckande välförsedda med föremål som bara väntar på att få upptäckas av kunskapstörstande kreatörer. Industridesigner är exempel på sådana kreatörer, och ett område som för så där 15 år sedan visade sig särdeles väl ägnat att utveckla var yxtillverkningen. Svensk tillverkning hade stagnerat och det såldes allt färre yxor. Detta förhållande kom sig bland annat av att motorsågsanvändningen ökat lavinartat, i synnerhet inom skogsbruket där yxan konkurrerats ut helt.

Foto: SHM

Dålig lönsamhet

De yxor som alltjämt tillverkades smiddes på ackord i starkt rationaliserade processer. Trots detta var lönsamheten dålig, bland annat på grund av den myckenhet slipning, polering och lackering som kännetecknade tillverkningen på 70- och 80-talen. Ett fåtal typer existerade och den långt drivna rationaliseringen parad med liten efterfrågan från skogsbruksnäringen gjorde att kvaliteten sjönk.

Något behövde göras för att rädda den svenska yxan. Det man valde att göra var mycket klokt, man blickade bakåt. Ett samarbete mellan inkallad formgivare och de verksamma yxsmederna visade sig mycket fruktbart.

Nya målgrupper

Utifrån gamla förlagor togs helt nya yxtyper fram. Dessa anpassades för de mer småskaliga verksamheter som nu utgjorde den huvudsakliga målgruppen – lantbrukare, villaägare, fritidstorpare, slöjdare och friluftsmänniskor. Cirkeln var sluten. Man var tillbaka till tiden före skogsindustrins intåg. De nyframtagna yxmodellerna var alster av stort hantverkskunnande och yxans funktion bestämde dess form.

Nu för tiden smids yxorna med sådan precision att ingen efterbearbetning behövs. Borta är all onödig och resursslukande användning av smärgel, syntetiska lacker och epoxihartser. Såväl arbetsmiljömässigt som ekologiskt visade detta sig vara ett långt bättre sätt att bedriva industriell tillverkning på.

Inspirerande järnåldersyxor

Nåväl, var kommer nu Statens historiska museum in i bilden? Jo, i SHM:s samlingar finns många exempel på skafthålsyxor (det vill säga yxor med hål för skaftet) av järn från romersk järnålder och framåt. Dessa redskaps- och vapenyxor utgör ett sällsynt rikt material för alla och envar att låta sig inspireras av, något som ovan beskrivna yxbruk redan tidigt förstod vikten av.

Bland annat har man smitt kopior på en skäggyxa (bila) som hittats i Gothems socken på Gotland – en imponerande redskapsyxa med ansenlig tyngd. Men varför dröja länge vid denna vikingatida yxa när det finns så mycket mer att låta sig inspireras av?

Yxan som vapen

Tag gärna ett kliv så där 500 år framåt i tiden och studera en hel liten samling yxor. De finns för närvarande i Lunds universitets historiska museum.  Dessa yxor kommer från ett och samma ställe – vallgraven runt den danska senmedeltida borgen Glimmingehus. Bara denna samling borde kunna tillfredsställa mången formgivare, yxsmed eller slöjdare.

Om man är intresserad av annat än de tillverkningstekniska eller funktionsmässiga aspekterna kan man alltid låta den årtusenden långa resan präglas av de fantasieggande upplevelser som en förevisning av olika perioders särpräglade vapenyxor kan ge. Men, det är inget att rekommendera för den som är lite känsligt lagd.

Månadens föremål, juli 2005
Av  Ulrik Skans