Gerumsmanteln-Erik Rydberg

Det efterföljande är i stort sett innehållet i den redogörelse Erik Rydberg från Åsatorpet i Östra Gerums socken själv givit om det märkliga fyndet av den s. k. Gerumsmanteln i Hjortamossen där uppe på Gerumsbergets platå en dag i juni månad 1920.

Denna redogörelse gjordes vid ett föreningsmöte i Dimbo församlingshem den 22 mars 1968 och togs då upp på band av Erik Hermansson, som sedan låtit mig skriva av detsamma. En och annan uppgift har jag också lånat från några äldre anteckningar av överläraren Hilding Svensson, Falköping, som han gjort efter Erik Rydberg och som nu förvaras på Falbygdens museum. Berättelsen återger jag på riksspråk med ett och annat inslag av dialekt, och så här ungefär lyder berättelsen:

Det var en dag i juni 1920, som jag och tre till höll på med att taga torv i en stor håla på Kärrars (Hasslekärrs) mosse där uppe på berget. Det var andra dagen vi arbetade där och strax efter elvakaffet som Fredrik Klasson – han var från Dvärstorp i Dimbo – kom på en stor ekbit, som satt i pallkanten. Den var stor och grov som en stövel, och den bröt han upp och kastade bort, för det fanns gott om sådana ekbitar där i mossen. När vi sedan kommit ett litet stycke längre ned, så kom vi på ett par stenar, som stack upp ur torven, och när Klasson körde ned spaden vid sidan av dem kände han någonting segt, som spaden inte ville skära igenom. När vi tagit upp de två stenarna– de var stora som huvuden – såg vi, att de legat på en större, flat sten, som var fyrkantig, men inte större än att vi kunde lyfta den. Och när vi tagit upp den, fick vi se manteln, som den stora stenen legat på. Den såg ut som en hopviken gödselsäck, och när vi tog fram det där byltet och vecklade ut det, så ’sjongde Klassen – han va en religiös man – en sånga, för han trodde, att dä hade legat ena människa i där, men dä hade dä ju inte’. Jag tyckte med detsamma, att det var något märkvärdigt med det där byltet, så jag tog ett snöre, som jag hade i fickan, och mätte djupet från övre pallkanten ned till byltet, och när jag kommit hem mätte jag snöret med en tumstock och fann då, att djupet var 1,45 meter. Vi trodde sedan, att det var drottning Margaretas mantel, för de säger här, att hon satt där uppe på klinten vid Mularp och virkade, när de ’kridde’ där nere i Åsle, för där var god utsikt. Och det skulle ha varit den här manteln, som hon virkade på och som sedan lagts ned i mossen med stenar på. Men den var ju mycket äldre – 3.500 är gammal skulle den vara, som vi fick veta sedan.

När vi hade fått upp manteln, så lade jag den på kanten vid hålan, och där fick den ligga till kvällen, då jag bar hem den. De andra tyckte, att den gott kunde få ligga där, för det var ju bara en gammal trasa, som inte var värd mer än vad en lumpsamlare kunde ge för den, och så fanns det ju en del hål i den, så att den kunde jag ju inte gärna sy några byxor av, tyckte de. Och de ’grinade’ (skrattade) åt mig och gjorde narr av mig, när jag bar hem den. Men jag tyckte den var märkvärdig och bar i alla fall hem den, fast jag blev alldeles genomvåt av den, sur och våt och tung som den var. Och när jag kommit hem, hängde jag upp den i ett skjul, så att den fick torka, och där fick den hänga i flera veckor. Medan den hängde där, kom det flera stycken dit och tittade på den.

Jag skrev till Skara tre gånger men fick inget svar, för det var ombyte av föreståndare vid museumet där då, och de svarade ju aldrig. Men då tog Far – han var soldat vid Skaraborgs regemente – med sig manteln till Skövde och frågade kapten Geijerstam om de inte ville ha den där, för de hade ett litet museum där i ett gammalt soldattorp, som de flyttat dit. Men det, sa’ han, det skall vi inte göra, utan vi skall skriva till Stockholm och höra, om de inte vill ha den där och betala för den. Och det gjorde vi, och därifrån kom det genast svar. Jag fick det ena brevet efter det andra och fick ge rapporter om var jag hittat den och så där. Och det stämde alltsammans, när de sedan kom dit upp och undersökte mossen. Och sedan sade de, att det bästa som var, det var att jag inte tvättat manteln, utan att den fått vara som den var. Och sedan tog de torvprov i små flaskor med nipplar på – de var väl så här pass stora – , och de sade att jag inte fick tala om, hur djupt manteln legat, frö det skulle de göra själva. Och när de kommit ner till det djupet – det var en meter och 45 centimeter – så sa’ de, att ’här har manteln legat’, sa’ de. Och de tog sedan prov över hela Hjortamossen ända till Mularps skillnad eller Horsåsen, de kallar där borta, och då sade de, att mossen var över sex meter djup där och att det var sjösand i botten, för där hade varit sjö förr i tiden, och då bodde våra förfäder där uppe på bergen. Här nere i dalen var det bara vatten och dyar, sa’ de.

Ja, de gjorde ju, som sagt, narr av mig, när jag bar hem manteln, som de ju tyckte vara var en värdelös trasa. Och det blev likadant för den här Lennart von Post och docent Lindqvist. De åkte från Stockholm till Stenstorp, och de sade att de fick samma läxa som jag, för då svarade de dem, att de inte kunde veta, vad det var för luffare, som kom från Stockholm. Men de fick ju till slut tag i en bil i alla fall.

Ja, det är ju konstigt, att det kan finnas sådana fynd, som bevarats i 3.500 år. Och skickliga var de ju att väva också på den tiden, för det är ju en sådan mantel som Kristus var, fast den här är ju så mycket äldre, så att han är ju från kung Salomos levnad. Och det är ju mycket det. Men vi fick ju inte så mycket för den – 500 kronor bara, och det fick vi fyra, som var med i hålan, dela oss emellan.  Det var ju inget värde i den, för det var ju inget guld eller silver utan bara ett tyg med många hål i. Men det blev ju ett mycket större värde i den sedan, när de hade utarbetat det. Och den här Lennart von Post, han blev ju doktor och docent sedan på det här arbetet.

Ja, manteln var hela fyra alnar bred och fem alnar lång, och sådan här är vävnaden, om någon vill se den.

Gerumsmanteln. Inventarienummer 16719. Foto: Gabriel Hildebrand/SHM

År 1925 utkom boken om Gerumsmanteln från Gerumsberget i Västergötland», författad av Lennart von Post, Emelie von Walterstorff och Sune Lindqvist och utgiven av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Monografiserien N:o 15, omfattande 72 sidor. I förordet till detta arbete heter det bl. a.:

Av hittarna, som lämnat noggranna, genom iakttagelser å tyget väl vitsordade uppgifter om fyndförhållandena, förtjänar särskilt Erik Rydberg erkännande för den klokhet och omtanke, han visade såväl genom noggranna iakttagelser angående fyndläget som ock vid det funnas tillvaratagande och anmälan.

//ERIK SANDBERG