En flintspets biografi

I januari 2009 kommer ett paket från USA till museet. Det innehåller en flintspets från stenåldern som en gång har hittats i Skåne på 1800-talet. Ett verktyg som tillverkades för cirka 4000 år sedan och glömdes bort. För att sedan återupptäckas och resa över oceaner och tillbaka. Det här är berättelsen om en flintspets historia.

Flintspetsens symbolvärde har varierat – från prestigeföremål till symbol för ett stycke hemland till en länk till en försvunnen tid. Spetsen av flinta kan vara hela 4000 år gammal. Den är tillverkad på ett speciellt sätt som kallas för flathuggning (bifacial teknik är forskarnas term). Flintsmeden har tryckt längs spetsens bägge kanter med ett spetsigt hornstycke så att en serie långsmala flisor har lossnat in mot spetsens mitt.

Vi vet inte vad denna spets har använts till, kanske som en dolk med handtag i den ena tjocka ändan. Spetsen är litet asymmetrisk och därför kan den inte ha använts som pil- eller spjutspets. Den kan ha fungerat som en eldslagningssten. För 3500 år sedan kunde eldslagningsstenar se ut som spetsar eller dolkar. För att göra upp eld gned man pyrit (en mineral som innehåller svavelkis) mot dolkens spets eller handtag. Då fick flintan en polerad yta och en sådan yta finns vid den här flintspetsens bas.

Flintspetsen tillverkades för 3000-4000 år sedan och har under årtusendena ändrat betydelse flera gånger. Den har betytt en sak för tillverkaren, en annan för den som hittade den i jorden långt senare och en tredje sak för den som skickade spetsen till Historiska museet i Stockholm.

Tillverkarens tid

Spetstillverkaren, man eller kvinna, levde någonstans i Skåne. Vem var hon eller han? Förmodligen inte vem som helst. Redskapstillverkning i flinta kräver många år av övning. Man måste kunna göra flintblad som både är tunna och hållbara. Man bör också ha tillgång till mycket material att öva på, med andra ord vistas i ett område med rikt utbud av flinta. En del forskare menar att flathuggningstekniken var hemlig och avsedd för medlemmar i vissa släkter. På det sättet kontrollerade några få släkter tillgången till flathuggna spetsar och dolkar. De var prestigeföremål.
Andra forskare menar att människorna använde flathuggna spetsar eller dolkar i ceremonier, till exempel för att markera en flickas eller pojkes övergång till ett vuxet liv. I sådana riter ingår ofta tatuering eller att göra hål i kroppen, piercing. Då kan en spets ha kommit till användning.

Upphittarens tid

Upphittaren av spetsen hette Ernst Håkansson, född den 13 juli 1876. Tjugofyra år gammal utvandrade han år 1900 till USA, där han amerikaniserade stavningen av sitt efternamn till Hokenson.  Han bosatte sig i Omaha, Nebraska och gifte sig år 1905 med Ida Holmberg från Småland. Paret fick en dotter. Ernst dog i maj 1956.
Varför tog han med sig det flathuggna redskapet när han utvandrade? Det ligger nära till hands att anta att det gamla redskapet symboliserade en hemhörighet med Skåne. Ernst ville kanske ha med sig en bit trygghet på den äventyrliga resan till sitt nya land. Han ville inte vara helt utan kulturell identitet.

Den sista ägarens tid

Ernst Hokensons dotter ärvde flintspetsen och när hon dog 1992 gick den vidare till hennes make James C. Taylor. På något sätt kände sig tydligen James Taylor obekväm med detta föremål. För den nya ägaren representerade flintspetsen förmodligen hans svärföräldrars rötter. När ingen i den svenska familjen var kvar i livet blev stenen ett stycke historia som var felplacerad. Den måste skickas hem till Sverige. Han skrev till Historiska museet i januari 1995 och framförde sitt önskemål om att detta föremål skulle ”återbördas till Sverige”. Symbolhandlingen liknar den som motiverade Ernst Hokenson att ta med sig föremålet till USA från början.  Det visar att förhistoriska föremål har med kulturell identitet att göra.

Efter över hundra år kom flintspetsen tillbaka till Sverige. I januari 2009 anlände den i ett paket som levererades till Historiska museet med posten. Den sista ägarens önskemål uppfylldes av hans vän Foster Summerson. Själv dog James Taylor några månader tidigare, i november 2008.

Månadens föremål, november 2009
Av Jackie Taffinder