Drick och var… del 1

Vårt förhållande till alkohol och drickande är ett ämne som är både känsligt och omdebatterat. Dricker vi för mycket, dricker vi fel, ändras våra dryckesvanor? Frågorna är många.

Vad man kanske inte tänker på direkt, är att drickandet är en viktig del av vårt kulturarv och faktiskt intimt förknippat med skapandet av det samhälle vi lever mitt uppe i idag. Vem tänker på det när man höjer glaset till en skål? Eller när man skrockar belåtet efter att ha tagit den där lilla isande nubben till sillen?

Det hela började för länge sedan. Redan under stenåldern förekom jästa drycker och det har till och med föreslagits att införandet av sädesodling snarare kan ha haft ett samband med öltillverkning än med brödbakning. Vara hur det vill med den saken. Drickandet blev ett sätt för vissa grupper i samhället att visa generositet genom att bjuda frikostigt. De knöt på så sätt människor till sig genom det som vi idag skulle kalla ”tacksamhetsskuld”. På den tiden var det hela en smula mer komplicerat och de band som knöts genom drickandet och ätandet hade inverkan på många skilda plan. Det skapades band som varade livet ut och som ställde den som tog emot drycken och maten i ett beroendeförhållande till givaren.

Självfallet påverkades även så banala saker som ätande och drickande av vad som hände ute i världen. När det romerska riket var som starkast under de första århundradena efter Kristus påverkades i stort ett hela Europa av detta. Romerska sedvänjor och romerska föremål letade sig långt in på icke-romerskt område. Och där kom de i vissa fall att ”förvandlas”, från enkla, massproducerade köksföremål till statusladdade symboler för en liten samhällsgrupp.

Romerska dryckeskärl. Foto Sören Hallgren/SHM

Dryckeshorn

En grupp föremål där detta är uppenbart är de romerska glasen. De är intressanta ur flera synvinklar, bland annat därför att de visar hur man tog upp främmande föremål och införlivade dem i den inhemska traditionen, det ”ritualiserade” och ”symboliska” drickandet.

I Nordeuropa var så kallade dryckeshorn tillverkade av horn från nötboskap populära som dryckeskärl. Redan den romerske fältherren Julius Caesar berättar om detta och tillägger att man försåg dessa horn med beslag av silver för att höja deras skönhet. Många sådana dryckeshorn, framför allt med beslag av brons, har bevarats till våra dagar. De är stundtals mycket lekfullt utformade och på vissa har spetsen utformats som tjurhuvuden eller rovfåglar.

Romerskt drickande

Nordborna drack ur dessa horn. Men under påverkan från romarna lärde man sig snart att dricka på ett ”romerskt” sätt, med föremål hämtade från den romerska matsalen. Hos romarna var drickandet också omgivet av vissa riter. Man förvarade till exempel drycken, framför allt vin, i ett serverings- eller blandkärl, en så kallad krater. Detta kunde vara ett stort lerkärl, men även metallkärl.

I kratern blandade man vinet med kryddor eller kylde det med snö om man vill svalka sig under varma dagar. När man så serverade vinet öste man upp det med hjälp av en skopa med en isittande sil. Med hjälp av silen tog man bort smuts från snön eller kryddorna. Sedan slog man upp vinet i dryckeskärlet.

Långväga dyrgripar

I Norden blev man uppenbarligen imponerad av detta sätt att dricka och det blev mycket populärt bland de ledande skikten i samhället att skaffa sig romerska föremål med anknytning till dryck och drickande. Men fullständiga dryckesserviser var mycket ovanliga. Från det nuvarande Sverige finns faktiskt bara en enda. Den är påträffad i Öremölla, Skivarp socken i Skåne.

Servisen består av ett stort bronskärl där drycken förvarades, en uppsättning med skopa och sil för att ösa upp drycken med och slutligen de två glasen, servisen dyrgripar! Det ena av glasen är nästan fullständigt bevarat medan det andra är mer fragmenterat. Glasmassan är i det närmaste helt klar vilket tyder på mycket skickliga hantverkare.

Inflytelserik person

Vid den här tiden var det i det närmaste omöjligt att ”avfärga” glasmassan och få den helt genomskinlig. Dekoren på glasen består av rader av inslipade ovaler. Glas av den här höga kvaliteten tillverkades i det östra Medelhavsområdet och förmodligen är Öremölla-glasen blåsta i en glashytta i Syrien eller Egypten, eller möjligen i självaste Rom av syriska hantverkare.

Den som begravts tillsammans med denna unika dryckesservis måste ha varit en mycket inflytelserik person i dåtidens samhälle, med ett stort kontaktnät. Kanske hade han rest till det romerska området och där lärt sig att dricka på ett romersk sätt. Det vet vi självfallet inte, men möjligheten att göra sådana resor har funnits.

Att dricka tillsammans

En intressant aspekt med Öremölla-graven är att dryckesservisen innehåller två glas. Uppenbarligen har det varit meningen att den döde skulle dricka tillsammans med någon. Kanske symboliserar glasen den dödes förmåga att skapa kontakter och allianser och bekräfta dem genom att dricka tillsammans med den han slutit ett avtal med.

Öremölla-graven dateras till omkring 150–200 e Kr och glasen är därmed ett av våra äldsta fynd av glasdryckeskärl. Det äldsta kommer från Gotland, från en grav vid Sojvide i Sjonhems socken. Även detta är en bägare med slipad dekor och nästan genomskinlig glasmassa. Återigen ett glas av mycket hög kvalitet som förmodligen även detta har ett ursprung i östra Medelhavs-området. Några paralleller har hittats i några mycket rika så kallade furstegravar på kontinenten men i Sverige är glaset unikt.

Månadens föremål, april 2005
Av  Kent Andersson