Döda bland de levande

Många människor idag har någon slags skräck inför döden. De döda begravs på avskilda platser och de flesta av oss ser väldigt få döda kroppar. Så har det inte alltid varit. Under vissa perioder av forntiden begravde man de döda mitt bland de levande.

Omkring 5 200 år f Kr dog en person i Manjärv, Älvsby, Norrbotten. Hon eller han begravdes på sin boplats mitt bland vänner och grannar. Vi vet inte så mycket om denna människa, inte ens om det var en man eller en kvinna. Svaga spår av skelettet bevarades i Norrbottens sura jordar ända fram till 1991 då arkeologer från Riksantikvarieämbetets Luleåkontor grävde ut graven. Utifrån benens utbredning uppskattade arkeologerna längden på den gravlagde till 1,65 m.

På bilden syns ett skifferavslag (överst), rödockra (till vänster) och tandfragment (till höger).

Tänder som håller

Tandemaljen är det som har bevarats bäst efter 7 000 år i den kalkfattiga jorden. De övriga benen i graven var mycket dåligt bevarade. De syntes som en svag färgning innehållande små benbitar, men efter preparering kunde bäckenet, armpartier samt kraniet tydligt urskiljas. I kommande ”Månadens föremål” kan du läsa mer om den gravlagde. Det är en ny analys av den bevarade tandemaljen som ger oss litet mer information om den döda Manjärvsbon.

Få gravfynd

Nästan alla spår efter den dödas kläder och utrustning hade förmultnat för länge sedan. Endast ett avslag av skiffer med kraftiga spår av rödockra var kvar i graven mellan den dödes knän. Det kan ha använts som kniv.

Rödockra på kroppen

När hon eller han dog, grävde de övriga innevånarna i Manjärv en grop cirka 70 cm djup, täckte botten med ett lager fin, stenfri sand och lade kroppen däri. De strödde rödockra på kroppen och fyllde igen gropen med sand.

Flervåningsgrav

Det gick en tid. Inte så lång. Jorden i markytan där gravgropen hade grävts var fortfarande lös. Den hade inte blivit tilltrampad och hård. Ytterligare en Manjärvsbo dog, kanske en granne, en frände. Begravningen skedde i samma grop, fast högre upp. Efter den andra begravningen täckte de övriga invånarna graven med en packning av stenar. Bland stenarna strödde de mycket rödockra.

Sämre bevarat skelett

Den andra kroppen lades alltså närmare markytan, vilket nog bidrog till att detta skelett bevarades ännu sämre än den första. Vi vet i stort sett ingenting om den andra personen som begravdes här.

Föremålen från undersökningen har inventarienr: 33746 i Historiska museets samlingar.

Månadens föremål, april 2002
Av  Jackie Taffinder