Det hängde på håret

När man studerar bilder av människor från järnåldern slås man av hur detaljerat håret är återgivet. Även om kroppen är schematisk, ansiktena grova eller formatet mycket litet så är håret och frisyrerna tydligt återgivna.

Man kan fråga sig vad detta beror på. Användes håret och frisyren för att markera olika saker, till exempel social status? Här nedan skall jag lyfta fram några exempel på ”frisyrer” från järnålder och visa, att modet växlade även då och att man i hårmodet förmodligen kan spåra inflytande från områden långt utanför det egna.

Järnålderns favoritfrisyr

En intressant grupp av människoavbildningar är några små bronsplåtar med ansikten sedda rakt framifrån. Fyra sådana har hittats på Öland och en femte förmodligen på Öland eller i Småland. De kan dateras till de första århundradena e Kr eller något tidigare. På dem möts vi av den äldre järnålderns favoritfrisyr; den markerade mittbenan och det åt sidorna kammade håret. Även om det rör sig om en mycket tydlig förenkling kan man fråga sig om de som avbildats låtit sig inspireras av romerska förebilder för dessa frisyrer.

Brakteat med motiv av guden Tyr med imponerande hårsvall. Trollhättan, Västergötland, inventarienr: 1164

Tittar man på ungefärligt samtida romerska porträtt hittar man nämligen vissa likheter. Vi anar oss också till ett romersk inflytande i vissa kvinnogravar vid den här tiden. I dem uppträder något som tolkats som hårnålar. De romerska kvinnorna bar konstfulla håruppsättningar och det är sannolikt att man i Norden låtit sig påverkas av detta mode under en tid.

Hästsvansen gör entré

Förflyttar man sig något längre fram i tiden, till 400- eller 500-talen e kr, finns ”mittbenefrisyren” kvar (till exempel på guldhalskragen från Ålleberg). Men vi möts också av ett helt nytt hårmode. Detta visas upp på en samling runda guldhängen som kallas brakteater. Här dominerar ett längre hår och man samlade tydligen håret i nacken i något som liknar en hästsvans.

På en brakteat från Trollhättan ses en variant av detta. Det är guden Tyr som lik en forntida Pippi Långstrump ståtar med kraftiga ”råttsvansar”. Det ser till och med ut som om man knutit in bjällror eller liknande i håret och att avslutningen är en form av fläta.

Kraften sitter i håret

Möjligen förknippades vid denna tid långt hår med kraft eller med särskilda egenskaper. Det är kanske inte helt och hållet är en slump, att det är ungefär vid den här tiden som den frankiska kungasläkten kallades för ”de långhåriga merovingerna”! Och att det var en gud som avbildades med det långa håret.

Vikingatida kam från Birka, Uppland. Inventarienr:52 08:675

Lite längre fram i tiden (600- och 700-talen och lite senare), hittar vi de första tydliga kvinnofrisyrerna. Dessa finns återgivna på tunna och minimala guldbleck som kallas guldgubbar. Ett återkommande motiv på dessa är ett par, en man och en kvinna, som omfamnar varandra.

Valkyrior med knut i nacken

Mannen har ofta långt bakåtkammat hår medan kvinnan har en konstfull hårknut i nacken och ett hår som faller långt ner på ryggen. En likartat frisyr hittar man också på små hängen i form av en kvinna från vikingatiden. De har tolkats som avbildningar av Valkyrior.

Om det nu är så, att håret varit så viktigt under järnåldern, finns det då andra tecken på detta i det arkeologiska materialet? Ja, det gör det faktiskt. I gravar från järnåldern hittas nämligen ofta kammar av ben eller horn. De är lite olika utformade beroende på vilken tid de kommer från. De äldsta är skurna i ett stycke medan de yngre består av flera olika delar som nitats samman av brons- eller järnnitar.

Kammen var personlig

Det verkar nästan som om alla haft sin egen kam och även fick med sig den i graven. Kanske berodde detta på, att kammen var så ”personlig” att den inte kunde användas av någon annan. Eller så hade den döde kammats med den före begravningen och den fick därför ingå i begravningen som en del av själva riten kring denna. Det kan vi inte veta idag. Men helt klart är, att man var noga med sitt hår.

I en samtida skriftlig källa, den arabiske diplomaten Ibn Fadlan, finner vi ytterligare stöd för hårets betydelse. Han träffar på en grupp nordbor i Ryssland och säger om dem, att de är fåfänga och kammar sitt hår varje dag. Så visst ligger det något i det gamla talesättet: ”det hänger på håret”!

Månadens föremål, oktober 2005
Av  Kent Andersson