Design för 4 000 år sedan

År 2005 utnämndes till Designår, men kan man tala om design på stenåldern för 4 000 år sedan? Rörde sig inte stenålderslivet bara om en kamp för att överleva? Hade man verkligen tid att ägna sig åt finesser som design? Utifrån några grävningsfynd som nyligen tillfördes Historiska museets samlingar skall jag försöka visa att så var fallet.

I Turinge socken som ligger i Nykvarns kommun i Södermanland grävde Stockholms läns museum 1993 ut ett ovanligt hus från cirka 2300 f Kr. Längs dödshusets väggar fanns tjugo gropar. Dessa innehöll de brända resterna efter minst åtta människor (barn, män och kvinnor) samt brända ben efter får och getter. I groparna fanns också stenyxor, mindre redskap av ben och flinta och ett tjugotal keramikkärl varav tre var hela, medan de övriga bestod av mindre skärvor. Huset i Turinge var inte ett vanligt bostadshus utan en grav.

Kruka funnen i dödshuset. Foto: SHM

Av alla de intressanta föremålen som arkeologerna grävde upp från det som kallats dödshuset ska vi här titta närmre på en uppsättning krukor, det vill säga ett större kärl som innehöll två mindre. De här krukorna hittades i en av groparna tillsammans med brända ben efter minst en människa mellan 18 och 44 år, och brända ben av får eller get. En bränd bensyl fanns också med i gropen. Vi vet inte om den döda människan var man eller kvinna.

Kruka från dödshuset. Foto: SHM

Stridsyxekultur

Det intressanta är att de tre olika keramikkärlen skiljer sig åt vad det gäller just designen. Med design menas här både orneringen och formen. Två av krukorna är snarlika. De är klotformade och hela ytan är täckt med kamstämplar. Tänderna i kammen har tryckts in i den våta leran. Kamstämplarna formas till vinkelställda band eller raka horisontella eller vertikala linjer som löper över hela kärlytan. Det är bara storleken som skiljer dessa två kärl åt – ett är mindre och ett är större.

Dessa krukor är typiska för en grupp människor som var jordbrukare i östra Mellansverige för cirka 4 000 år sedan, det vill säga cirka 2800–2300 f Kr. Karakteristisk för dessa människors utrustning var förutom lerkärlen en särskild typ av stridsyxa i sten. Därför kallas deras kultur stridsyxekulturen.

Gropkeramisk kultur

Samtidigt och i samma område levde en grupp människor som livnärde sig på jakt, fiske och insamling av vilda växter. De tillverkade också krukor – stora spetsbottnade kärl som bland annat ornerades med intryckta gropar. Deras kultur kallas därför gropkeramisk kultur.

Enligt många arkeologer levde dessa två grupper sida vid sida och det är fantasieggande att försöka föreställa sig hur de förhöll sig till varandra. Hade de vänskapliga relationer eller fanns det konflikter? Kanske kan det tredje kärlet och dess design antyda svaret på denna fråga.

I alla fall menar arkeologerna Åsa M. Larsson och Gunlög Graner det. Det tredje kärlet är nämligen en blandform.  Stridsyxekulturens kamstämplade band och den gropkeramiska kulturens djupa gropar är förenande i en och samma lerkruka.

Dynamisk design

Krukan verkar ha tillverkats av en person som var bekant med keramikhantverket i de två skilda kulturerna. Den kanske rent av var en symbol för den vänskapliga relationen mellan de två kulturerna – ett sätt att aktivt svetsa samman de båda grupperna i stenålderns samhälle som just under denna period präglades av stora förändringar. Det är ett mycket talande exempel på den dynamiska rollen design kan få i det sociala samspelet. Det gäller lika mycket i dag som under forntiden.

Åsa M. Larsson, Forskar-studerande vid institution för arkeologi och antik historia i Uppsala, har föreslagit att dödshuset representerar rester efter ceremonier där människor från båda grupper deltog och där syftet var att skapa gemensamma normer och tolkningsmallar för att minska det sociala avståndet mellan dem.

Forskning pågår

Åsa M. Larsson har intresserat sig för dessa krukor av blandform. Hon har tagit det keramikteknologiska laboratoriet i Lund till hjälp. Där har man sågat tunna skivor från krukskärvor som kommer från andra blandkärl. Genom analys i mikroskop kan man se hur krukor har tillverkats och vilken sorts lera som använts.

Då framgår det om tillverkningstekniken och val av lera hos dessa blandkärl mest liknar de gropornerade eller de kamstämplade kärlen. Det kommer att avslöja någonting om relationerna mellan de jordbrukande och de jaktidkande grupperna. Dessa analyser görs just nu på annat material utlånat från Historiska museets stora stenålderssamlingar. Håll utkik efter resultaten på vår hemsida.

Kollektivgravar i Forntider

I andra delar av Sverige begravde man också sina döda tillsammans i kollektiva gravar som ofta har liknats vid hus. I Skåne, Västergötland, Östergötland, längs Västkusten och på Öland och Gotland är de stora storstensgravarna eller megalitgravarna ungefär samtida med dödshuset i Turinge.

För megalitgravsbyggarna var också keramikens design viktig. En kollektivgrav från Västergötland, Rössberga i Valtorps socken, är utställd i Historiska museets utställning ”Forntider”. Lerkärlsuppsättningen från dödshuset har inventarienr: 34306 i Historiska museets samlingar.

Månadens föremål, augusti 2005
Av  Jackie Taffinder