De första runorna

Runorna var den första skriften i Skandinavien. De skapades redan under det första århundradet efter vår tideräknings början. När de vikingatida runstenarna höggs hade runorna alltså funnits i nästan tusen år.

Inspirationen till runskriften kom främst från det romerska alfabetet. Att runorna gjordes kantiga var för att de var avsedda att ristas i trä och på andra hårda material. Det kan dessutom ha varit ett sätt att markera att det här var något eget som skilde sig från de romerska, runda bokstäverna. Från början fanns 24 tecken att välja mellan men till vikingatiden hade runraden minskats till 16 runor. De äldsta bevarade runinskrifterna  finns på olika föremål, framförallt från 200- och 300-talen. De brukar bestå av ett eller ett par ord och anger ofta namnet på föremålets ägare eller på den person som har tillverkat inskriften. Speciella föremål kunde också ha egna namn som skrevs med runor.

Från Mos i Stenkyrka på Gotland finns till exempel en spjutspets med inskriften gaois. Det betyder Skällaren, i betydelsen ljuda högt, det vill säga hur spjutet viner när det kastas i strid.

Dräktspännet med runor är från 300-talet. Foto: Bengt A Lundberg/SHM.

Detalj av spännet med inristade runor. Foto: Bengt A Lundberg/SHM.

Jag Unwodz

En annan av de äldsta runinskrifterna kommer från Gårdlösa i Smedstorp i Skåne där en kvinna begravdes omkring år 300. Hon var i tjugoårsåldern när hon dog och i sin dräkt bar hon flera spännen av brons och silver. Förmodligen hade ett av spännena hållit samman en stor sjal som hon burit över axlarna och från ett silverspänne på bröstet hängde en rad med bärnstenspärlor och glaspärlor i olika färger. På det spännet finns en inskrift med runor ur den äldre runraden på baksidan av nålhållaren. Där står ek unwodz, vilket betyder Jag Unwodz.

Namnet kan vara antingen ett mansnamn eller ett kvinnonamn och utgörs av två delar. Den första delen, Un-, betyder icke och den andra delen, wodz, betyder rasande. Namnet betyder alltså Den icke-rasande, eller Den lugna. Förmodligen är det namnet på kvinnan som bar spännet, och kanske hade hon också gjort runinskriften. Det är inte ofta vi känner namnet på den person som vilar i en grav från järnåldern!

Graven med den unga Unwodz finns i utställningen Forntider på Historiska museet. Illustration Cecilia Bonnevier/SHM

Lite hemligt

Unwodz var inte ensam om att vid den här tiden bära pärlor i en rad på bröstet och ett spänne med sitt namn skrivet med runor. Tvärtom! Hon följde det senaste modet i regionens aristokratiska kretsar. De här föremålen finns i flera kvinnogravar från 200- och 300-talet i södra Skandinavien, särskilt på Själland. Även dessa kvinnor har i de flesta fall haft runinskriften på baksidan av spännet eller på någon annan del av det som inte syntes så mycket. Runinskriften var trots sin nymodighet inget som man i det här sammanhanget skyltade med. Den verkar snarare ha varit lite hemlig.

Många menar också att ordet runa från början betydde hemlighet eller mysterium. Om det verkligen stämmer är oklart. En del menar att ordet i stället betydde inskrift, meddelande eller helt enkelt skriva. Men troligen fanns det i vilket fall en önskan om att runorna skulle medföra något extra till det föremål som de ristades på, och därmed också till föremålets ägare eller användare. Förmodligen var det därför som Unwodz bar runinskriften vänd in mot kroppen snarare än utåt för andra att se.

Månadens föremål, april 2009
Av Lotta Fernstål