Hoppa till innehåll

Största vikingatida skatt

Fredagen den 16 juli 1999 påträffades världens största skatt med vikingasilver. Skatten påträffades vid gården Spillings i Othem på nordöstra Gotland och var delad på två depåer som låg endast tre meter från varandra. Allt som allt innehöll fyndet cirka 76 kilo silver och brons.


Bakgrunden till detta sensationella fynd är att TV 4 ville spela in ett nyhetsinslag om de varje år så vanliga skattplundringarna på Gotland. Hösten 1998 hörde markägaren av sig för att han hade hittat mynt i åkern. Det var sedan tidigare känt att bronsföremål hittats på samma åker. Själv skulle jag tillsammans med professorn i numismatik vid Stockholms universitet, Kenneth Jonsson demonstrera hur det ser ut att gå med metalldetektor.

Under själva filmningen påträffades endast några bronssmältor men strax efter att tv-teamet lämnat platsen påträffades den första av vad som senare skulle visa sig vara tre skatter, två silver och en brons. Den sista skatten hittades vid en efterundersökning en vecka senare.

Delar av Spillingsskatten. Foto: SHM

Drygt 76 kilo silver och brons

Förutom det sensationella i att tre fynd påträffas intill varandra, så är de häpnadsväckande stora. Den första skatten innehåller drygt 5 000 mynt, 178 armbyglar samt fingerringar, barrar, tenar och halsringar, och allt väger drygt 25 kilo. De flesta av mynten låg underst i skatten, i resterna av en liten träask.

Den andra silverskatten innehåller drygt 9 000 mynt och cirka 340 armringar, armbyglar samt en del andra föremål som fingerringar, barrar och tenar. Denna skatt väger runt 41 kg. Detta skall jämföras med den tidigare största vikingatida silverskatten i Sverige, Burge-skatten från Lummelunda på Gotland. Den hittades 1967 och vägde 10,4 kg och, det i sin tur, kan man jämföra med en normalstor vikingatida silverskatt från Gotland som väger mellan två och tre hekto.

Mynt från Spillingsskatten. Foto: SHM

Stor spännvidd på skattens ursprung

Den största delen av mynten från Spillingsskatten är ännu inte genomgångna, ett arbete som beräknas ta drygt två år. De flesta av dem utgörs av arabiska dirhemer vilka är den vanligaste mynttypen i Svenska vikingatida skattfynd. Det hitintills yngst daterade myntet är från 870 e Kr. Även ett bysantinskt mynt samt fyra så kallade Hedebymynt har påträffats.

Också resten av silvret verkar ha stor spännvidd i sitt ursprung. Vissa typer av armbyglar är mycket ovanliga på Gotland och brukar ingå i silverskatter funna i Norge eller på de brittiska öarna. Den tredje skatten är unik till sin sammansättning då dess innehåll endast består av bronsföremål som till stor del är sönderhuggna och delvis nedsmälta.

Föremålsformerna är sådana som man brukar hänföra till de områden som idag är Finland, Estland, Lettland och Litauen. Allt detta låg i vad som skulle visa sig vara resterna av en träkista av gran vars lås av järn var synnerligen välbevarat.

Många skatter på Gotland

Vid den arkeologiska undersökning som gjordes av området året efter att skattfynden hittades konstaterade man att skatterna har legat inuti ett hus från tidig vikingatid. Flera stenskodda stolprader med välbevarat trä påträffades som bekräftade detta.

Gotland är sedan länge känt för sina många silverskatter från främst vikingatid. Den största delen av dessa skatter har påträffats genom jordbruksarbete, främst under 1800- och 1900- talen när man började odla upp mark som tidigare varit äng och hagmark.

Skatter hittas och hotas

Senare forskning visar att många av fyndplatserna är en del av bortodlade fornlämningsområden såsom boplatser och gravar. Fortfarande brukar det genom jordbruksarbete komma fram ett skattfynd per år.

Förutom jordbruket, som har kommit att använda allt större och tyngre maskiner vilka går ner djupare i jorden, är det största hotet mot dessa platser de olagliga användarna av metalldetektorer. Om nätterna plundras fornlämningar och sedan säljs föremålen utomlands. Även förändrade kemiska förhållanden på grund av konstgödning och annan miljöpåverkan anses påskynda nedbrytningen av metaller i jord.

Månadens föremål, juni 2002
Av  Jonas Ström