Hoppa till innehåll

Birkaflickan

Strax norr om Birkas borg låg en flicka begravd. Hon berättar om en tid då döden ständigt lurade på de små, en tid med andra könsroller och en tid då man umgicks med de döda.


Birkaflickan sprang över det mjuka sommargräset på Björkö i Mälaren för lite mer än tusen år sedan. Hon lekte i Birkas gränder. Hon fick skrubbsår på knäna. Hon såg skepp och köpmän från fjärran länder komma och gå. Birkaflickan blev bara sju år. Sedan kom något emellan. Förmodligen en enkel sjukdom som lätt kunnat botas med moderna mediciner.

Rekonstruktion av Birkaflickan

Rekonstruktion av Birkaflickan

Barnadödligheten hög

I Birka fanns inga mediciner, där fick alla föräldrar räkna med att begrava flera barn. Bara hälften av de små fick uppleva sin tioårsdag och dödligheten bland nyfödda var otäckt hög. På väl bevarade vikingatida gravfält ligger barnens gravar i stora svärmar kring de vuxnas. Dödens slagskugga över barnen i samhällen utan medicin är fruktansvärd.

Birkaflickan tillhörde en välbärgad familj. De ägde nog en fin gård i staden. Kanske var de guld- och silversmeder, eller köpmän som rustade långväga expeditioner. Flickan jordades på familjens gravplats vid muren till Birkas borg. De lade henne i en liten träkista. Med sig i graven fick hon ett förgyllt runt spänne, tjugoen pärlor, en kniv och en behållare av ben med synålar – fina och ganska dyrbara föremål. De flesta pärlorna hade folie av guld eller silver inuti sig. Kistan sänktes ner i en nittio centimeter djup grop. Ögonblicket när den firades till botten måste ha varit svart av sorg.

Med båt in till Stockholm

Birkaflickan upptäcktes igen av arkeologer för mer än hundra år sedan. Hjalmar Stolpe som var ledare för utgrävningen gjorde en anteckning i sin dagbok: ”463. Skelettgrav, pärlor, spänne, kniv – tecknad”. Det korta, torra språket döljer att Stolpe egentligen måste blivit ganska tagen av den lilla döda flickan.

Så tagen att han lät sina arbetare skära ut ett jordblock runt det framrensade skelettet. Sedan lyfte de upp jordklumpen och forslade den med vagn och båt hela vägen in till Stockholm och Historiska museet. Här har hon funnits sedan dess. Än idag ligger hon på samma sätt som när hon begravdes. Hon har varit med i flera olika utställningar genom åren.

Birkaflickans skelett.

Könsroller på vikingatiden

Birkaflickan blev sex eller kanske sju år. Det kan man se på hennes tänder. Att det är en flicka vet vi egentligen inte säkert. På vikingatiden var det vanligt att välbärgade män begravdes med bland annat vapen, häst- och jaktutrustning. Kvinnor begravdes i stället med smycken och textilredskap. De olika sätten att utrusta de döda visar att det fanns starka sociala normer för hur män och kvinnor förväntades uppträda. Könsroller alltså.

De döda männen knöts symboliskt till strid, hästhållning och jakt, kvinnorna till vackra dräkter, hemmet och textilhantverk. Gravar som Birkaflickans tyder på att redan de små barnen omfattades av ett sådant tänkande. Att vi tror det är en flicka beror alltså på smyckena och synålarna. Det finns också gravar för små pojkar med nedlagda vapen. Könsroller verkar ha varit mer markerade under vikingatiden än idag.

Gravfält inpå husen

Döden var annorlunda i Birka. För det första tog den många av de små. För det andra var den väldigt närvarande. Staden omgavs på alla sidor av stora gravfält som gick helt inpå husen. För att komma till borgen eller ut ur staden gick man på stigar mellan gravhögarna.

Man umgicks nästan bokstavligt talat med de döda och varje familj hade sin egen lilla gravplats som skulle skötas om. För det tredje var de döda inte riktigt döda. De spelade en stor roll i samhället. Man skulle kunna räkna upp flera generationer av förfäder och veta var de låg begravda. Avlidna förfäder legitimerade ägande, rättigheter och social ställning.

Vi hoppas att Birkaflickan kommer att spela en roll här på museet igen. Just nu finns hon i ett magasin, men kanske kan hon och hennes berättelser snart få en plats i vår vikingatidsutställning.

Månadens föremål, november 2004
Av  Fredrik Svanberg