Hoppa till innehåll

I spåren av en medeltida resenär

På medeltiden var resor betydligt svårare och mer farofyllda än idag. Trots detta reste människor mer än vi kanske föreställer oss. Många for på pilgrimsfärd till avlägsna platser, handelsmän reste med sina varor. Vanliga människor kunde också bege sig långa vägar för att sälja eller köpa eller för att vittna på tinget. Trots det är det ovanligt att vi vet något om en enskild resenärs vägar. Denna månads föremål utgör dock ett spår som vi kan följa.


I dag bevisar vi vår identitet med en underskrift och ett ID-kort. Under medeltiden satte man i stället sitt sigill under en handling för att visa att man varit närvarande och för att intyga att innehållet i dokumentet stämde. Sigillet var ett avtryck i vax som gjordes med en sigillstamp.

Ett av de avlatsbrev som utfärdades av Marinus de Fregeno under hans vistelse i Sverige. Brevet är inbundet i den så kallade Vallentunaboken som är Sveriges äldsta bok. Boken finns idag på SHM . Inventarienummer 21288.

Korståg mot turkarna

Sigillstampen kunde ha olika utseende – med innehavarens namn, eller en bild som symboliserade ägaren. Det kunde vara en vapenbild för en frälsesläkt, eller en kalk och en patén för en präst. Ibland kunde det vara ett helgon eller jungfru Maria. Vissa sigillstampar hade ett bomärke, andra en initial. Sigillstampen var så personlig att den ofta förstördes när ägaren dog. Det var ett viktigt föremål som man inte slarvade bort.

Avlatshandel på Gotland bild 1 Elisabeth.JPG

Marinus de Fregenos sigillstamp, Stampen bär det påvliga vapnet – två korsade nycklar under en påvlig tiara. Inventarinummer 267:7.

I Historiska museets samlingar finns en sigillstamp med två korslagda nycklar sammanbundna med ett band under en huvudbonad prydd med tre kronor. Detta är det vapen som bärs av påven. Sigillstampens omskrift visar att den använts av Marinus de Fregeno i samband med insamling av pengar för ett korståg mot turkarna.

Sålde syndaförlåtelse

Marinus de Fregeno var påvligt sändebud eller nuntie bland annat i Sverige från 1457 fram till 1470-talets början. Hans uppgift var att samla in pengar till korståget, främst genom att sälja avlatsbrev. Under medeltiden trodde man att själen efter döden plågades i skärselden för de synder individen begått i livet. Avlat eller syndaförlåtelse kunde förkorta tiden i skärselden. En av de saker man kunde göra för att sona sina synder var att skänka pengar till kyrkan.

Marinus hade påvens fullmakt att utdela avlatsbrev i utbyte mot penningbidrag. I Historiska museet finns förutom hans sigillstamp också ett avlatsbrev utfärdat 1461 till förmån för Lars Nilsson och Birgitta Olavsdotter och deras fem barn. Brevet finns inbundet tillsammans med en del andra kyrkliga handlingar i den så kallade Vallentunaboken. Men vem var då denne Marinus de Fregeno? Hur kom han till Sverige och hur utövade han sitt uppdrag?

Red med manstarkt följe

När han fick sitt uppdrag som sändebud av påven 1457 var Marinus subdiakon i Parma i Italien. Antagligen reste han redan då till något av de områden där han skulle vara verksam. Ett par år senare, 1459, hade han avancerat till kanik i Spoleto stift, vilket innebar att han var knuten till domkyrkan i staden. Han fick nu rätt av påven att resa med ett följe om nio beridna personer och att ge kungar eller andra furstar del av de pengar han samlade in.

Det är möjligt att Marinus redan 1459 befann sig i Sverige, men vi vet säkert att han var här 1460. Under detta år och året därefter utfärdade han ett stort antal brev från olika orter i Uppland, Södermanland och Västmanland. Det verkar troligt att han under dessa första år rest runt i Uppsala och Strängnäs stift.

Tappade sigillstampen

År 1462 reste Marinus söderut, till Östergötland och de delar av Småland som låg inom Linköpings stift. Han besökte klostren i Vadstena och Askeby, och han utfärdade avlatsbrev för klostret i Vreta. Han kom också till Kalmar. Sigillstampen i Historiska museets samlingar är hittad i Roma kloster socken på Gotland. Eftersom Gotland låg inom Linköpings stift var det kanske under detta år som Marinus besökte ön och tappade bort sin sigillstamp.

Marinus fick ett kanonikat och prebende vid Strängnäs domkyrka 1463, och samma år fick han tillstånd från påven att resa runt med 12 personer i sitt följe. Marinus var nu en viktig och framstående person. Året efter förefaller han dock ha avvikit till Polen utan att redovisa de medel han insamlat till påven.

Marinus upprätthöll även i fortsättningen kontakten med Sverige – han agerade till exempel som kungens sändebud i Rom 1479. Han slutade sin karriär som biskop i Kammin i Polen, och dog någon gång före 1486 då han omnämns som avliden.

Månadens föremål, juli 2007
Av  Elisabet Regner