Anton

Antonius var en eremit som levde på 200-talet. Han föddes i Egypten av kristna föräldrar. Han skänkte sina ägodelar till de fattiga och levde först 35 år i en klippgrav, därefter 20 år på ett berg på andra sidan Nilen. Resten av sitt liv bodde han i en oas i öknen, omgiven av en stor skara lärjungar. Han utsattes för svåra frestelser av demoner, som han alltid motstod.

Helgon för
Vandrarhem

När Antonius dog vid 105 års ålder år 356, var han vida berömd. Hans reliker kom på 900-talets slut till St. Didier-de-la-Motte i Dauphiné i Frankrike. Där grundade man 1095 Antoniterorden, vars främsta uppgift var att driva hospital och härbärgen för resande och pilgrimer. När orden blomstrade som mest fanns i Europa 369 ordenshus. I Sverige fanns under senmedeltiden ett enda, i Ramundeboda i Närke, av allt att döma ett härbärge för vägfarande.

Helgonet vi ser är målat på en helgonskåpsdörr från början av 1400-talet, från St Laurentii kyrka i Söderköping. Han saknar några av de kännetecken Antonius brukar avbildas med, men tolkas ändå som Antonius

Antoniuseld

Sankt Antonius anropades mot smittsamma sjukdomar, särskilt mot så kallad Antoniuseld, (på latin också Ignis sacer, helig eld). Sjukdomen medförde kramper, svåra smärtor och brännande sår med kallbrand i extremiteterna, som kunde göra amputation nödvändig. Sjukdomen orsakades av mjöldryga, en parasit på råg.

Avbildas med en djävul

Antonius brukar avbildas som en skäggig gammal man, klädd i mantel och den huvudbonad som var medeltidens doktorshatt. Han stöder sig på en T-stav, bär en klocka –- antoniterna brukade ringa i en klocka när de samlade in pengar – och har ofta ett svin vid sina fötter. Han kan också ha en flammande fackla som symboliserar sjukdomen. Ibland har han också en djävul bredvid sig, som frestar honom.

Anton har namnsdag 17 januari