Hoppa till innehåll

Fynden berättar om flyktingförläggningen

Åren 1999–2007 grävde studenter från Stockholms universitet på ett gravfält från yngre järnåldern på Lovö i Mälaren, utanför Stockholm. Då hittades spår av en väg och betongfundament i närheten som visade att platsen varit bebyggd för inte så länge sedan.

Efter samtal med grannar kom det fram att där funnits en flyktingförläggning under andra världskriget.

På förläggningen bodde flyktingar i två omgångar, först familjer från Baltikum och senare unga, rumänska kvinnor som räddats från koncentrationsläger i forna Nazityskland. Totalt passerade 989 personer förläggningen på Lovö under dessa två perioder. De flesta stannade i tre till fem månader.

I civilförsvarsstyrelsens arkiv finns uppgifter om att förläggningen hade 30 baracker med plats för ungefär tio personer i varje hus.

Spåren borta efter fem år

Redan fem år efter att förläggningen hade stängts var alla spår ovan jord borta. Men de cirka 150 föremål som hittats vid utgrävningar berättar om människorna som levde där och deras liv.

Runtom i Sverige fanns vid den här tiden cirka 120 förläggningar med baracker, men flyktingar inkvarterades också på skolor och sjukhus. Hösten 1944 kom cirka 30 000 balter över Östersjön i fiskebåtar och överbelastade skutor. Detta sedan Sovjetunionen ockuperat det baltiska staterna. De flyende fruktade att de skulle betraktas som ett hot mot sovjetstaten och deporteras till Sibirien.

Förläggningen på Lovö öppnade 1944, och dit kom sammanlagt cirka 680 civila från Baltikum, främst estniska familjer. De baltiska flyktingarna hade yrken som till exempel jurist, läkare, jordbrukare och lärare.

Estnisk skola

Under första året på Lovö startades på flyktingarnas initiativ det som senare skulle utvecklas till den estniska skolan, där barnen fick lära sig estniska och om estnisk kultur. Några av flyktingarna fick avlönat arbete som skomakare, sjukskötare eller lärare i förläggningen. Balterna interagerade även med resten av samhället och fick till exempel låna Lovö kyrka för sina gudstjänster.

Sensommaren 1945 anlände en grupp rumänska kvinnor, som tidigare suttit i koncentrationsläger i Nazityskland och överlevt Förintelsen, till Lovö. En av dem är Hédi Fried. Hon bodde i barack nummer 7 på förläggningen och fick mat och en säng och del i en dusch. Sysslolösheten var värst, berättar hon i sin självbiografiska roman Skärvor av ett liv.

Hédi Fried längtade ut till friheten utanför förläggningen och bort från stämpeln ”flykting”. Tack vare sina språkkunskaper kunde hon så småningom ta anställning i ett hushåll för att undervisa barnen i engelska. Därmed fick hon också uppehållstillstånd i Sverige.

Fortsatte ”organisera”

Trots att de hade blivit räddade från koncentrationsläger fortsatte kvinnorna under perioden på Lovö att ”organisera”, det vill säga att hamstra mat, pengar och andra förnödenheter, eftersom de inte visste vad som skulle hända dagen efter, berättar Hédi Fried. Födelsedagspresenter som kvinnorna gav varandra kunde bestå av en ranson mat, tvål, skosnören, en trasig burk med rester av skönhetskräm eller annat som de kunde komma över.

Sammanlagt finns cirka 150 fynd från förläggningen på Lovö som dokumenterats och som nu finns i Historiska museets samlingar.

Till utställningen Speaking Memories – Förintelsen sista vittnen spelades en film in där Adèle Schreiber och Livia Fränkel minns tiden i förläggningen på Lovö och samtalar om sin första tid i Sverige. Utställningen visades på Historiska museet mellan januari och december 2019.

Foto och textunderlag: Frida Albinsson

Texten publicerades i januari 2018, i samband med utställningen 100 % kamp – Sveriges historia, som visades på Historiska museet 16 februari – 9 december 2018. En uppdatering gjordes i maj 2020 för att förtydliga Hédi Frieds upplevelser av tiden på Lovö baserat på hennes självbiografi Skärvor av ett liv. I boken skriver Fried att hon längtade ut till friheten utanför förläggningen och bort från stämpeln ”flykting”. Vi har tydliggjort vad flyktingförläggningen på Lovö var. Texten har även korrigerats på grund av ett skriv- och syftningsfel gällande de baltiska flyktingar som kom till Sverige.

Tabletter, en tandborste och en gul tandkrämstub från Barnängen vittnar om vikten av att känna sig fräsch trots att de sanitära förhållandena inte alltid var de bästa.

Sammanlagt cirka 150 föremål – skor, kammar, knappar, glaspärlor, med mera – har samlats in och dokumenterats.

Vardagssaker från flyktinglägret på Lovö, här en bläckflaska, stift till penna, fragment av filmrulle och en hyska, kanske lås till ett halsband.

Källor

Fried, Hédi 1992. Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz. Stockholm: Natur & Kultur.

Petré, Bo 2011. Arkeologiska undersökningar på fornlämning RAÄ 28, Söderby, Lovö socken, Uppland. Gravfält från vendeltid och vikingatid samt några gravar och boplatslämningar från bronsålder. Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet.

Petré, Bo m.fl. 2005. Flyktinglägret från 1940-talet på Lovö. Eleonora-posten. Lovö Hembygdsförening tidning nummer 1, årgång 14.

Burström, Mats 2015. Skärvor av 1900-tal. Arkeologiska essäer. Lund: Nordic Academic Press.

Lunnemo, Magnus 2004. Lovö flyktingförläggning – människorna och fynden. B-uppsats i arkeologi, Stockholms universitet.

Stockholmskällan – tema migration
stockholmskallan.stockholm.se/teman/migration/

UNHCR
www.motallaodds.org/factualweb/se/2.3/articles/1930_talet.html

En stor del av fynden från Lovö består av ting som små parfymflaskor, sminkdosor, pärlor och länkar till halsband, kammar och klackskor. Här parfymflaskor, pärlor, ett halsbandslås, en sminkburk och en hyska för klädesplagg.

En barnassiett från Sovjetunionen med handmålade sagomönster likt Elsa Beskows konst. På baksidan finns en stämpel ”Made in Soviet Union”. Det skulle kunna vara en favoritassiett som någon av de baltiska familjerna hade tagit med sig över Östersjön.