Unnas sten och Visätes verkstad

Runskriften var den första skriften i Skandinavien. Den skapades under något av de första århundradena efter vår tideräknings början och användes till viss del ända in i historisk tid. Läs- och skrivkunnigheten var dock förmodligen inte särskilt hög under järnåldern, utan man levde främst i en muntlig kultur med starka berättartraditioner. Det var inte heller vem som helst som kunde hugga en runsten under vikingatid. Till det fanns särskilda mästare och verkstäder.

Någon gång mellan 1050 och 1080 lät kvinnan Unna resa en runsten över sin son Östen. Att runstenen restes just då kan man se på ornamentiken eftersom det var vid den tiden som denna typ av ormhuvud i profil med sitt stora öga var modernt. Inskriften lyder:

Unna lät resa denna sten efter sin son Östen, som dog i vita kläder. Gud hjälpe hans själ.

Att Östen dog i vita kläder betyder att han var döpt och att Unna var kristen är tydligt. Hon har beställt en sten med ett kors på och låtit avsluta inskriften med en bön. De flesta runstenarna i Skandinavien restes under 1000-talet och många av dem är tydligt kristna till sin karaktär med kors och/eller böner.

Innan Unnas runsten flyttades till Historiska museet stod den vid Torsätra gård i Västra Ryd, Uppland. Idag är den utställd i Vikingar. Foto: SHM

Visäte ristade

På Unnas runsten står det inte vem som har utfört ristningen. Det är annars ganska vanligt att det nämns. Ett par av de mest kända signaturerna i Mälartrakten är Öpir och Fot som båda var aktiva runristare under andra halvan av 1000-talet. Genom att jämföra runsenar med signaturer och sådana utan har man kunnat visa att många signaturlösa stenar har gjort av samma ristare som ibland lämnat sitt namn på stenen. På så vis är man ganska säker på att det är signaturen Visäte som har gjort Unnas sten.

Mästare och hantverkare

Visäte var dock inte ensam om att arbeta med Unnas sten där vid mitten av 1000-talet. Senare tids forskning med hjälp av laserscanner har visat att flera personer oftast har varit involverade i tillverkningen av en och samma runristning.

Analyserna visar olika huggningstekniker och att det bakom varje signatur fanns en mästare med hantverkare och lärlingar som hjälpte honom i arbetet. Det verkar ha fungerat som en verkstad som arbetade på uppdrag av människor som Unna som hade råd att låta tillverka en runsten. Men om det fanns en signatur på stenen så var det förstås mästarens namn.

Text: Lotta Fernstål