Hoppa till innehåll

Lyckostenar

Vem har inte en gång fått en månadssten? Agater, ametister och bergkristaller, alla lovar de skydd och livskraft, mod och kärlek. Kanske är det ett sådant behov som ligger bakom två små stenar med inhuggna gropar som just har kommit in i Historiska museets samlingar.

Groparna kallas skålgropar och stenarna är hittade på en bronsåldersboplats i Uppland från 1000-talet f Kr. Det är ovanligt. Mest brukar man hitta dem som lösfynd ute i markerna.

Vad användes de till?

Vad bronsålderns människor använde de små stenarna med sina gropar till, vet ingen idag. Platserna där de hittats, kvarglömda på boplatser, eller ännu oftare tappade i markerna, visar att invånarna måste ha burit dem med sig. Någon praktisk användning är svår att se, även om det föreslagits att några kan ha använts som mortlar.

Skålgropsstenen från Apalleboplatsen i Uppland ligger bra i handen.

De flesta arkeologer tror att traditionen med att knacka skålgropar har haft ett magiskt syfte. Därför är en gissning att de små stenarna verkligen varit skyddande lyckostenar inte så långt borta. Något man kunde ta med sig i fickan eller ränseln på vandringar utanför den egna boplatsen.

Synliga för många

Inte alla stenar med skålgropar är bärbara. Mängder av gropar finns också inhuggna på stora flyttblock i landskapet och på bronsålderns hällristningar bland skepp, djur och människofigurer. Där har de legat synliga för många generationer besökare.  ds

Älvorna mal

Skålgroparna på stenar och berg har lockat till olika teorier om deras innebörd långt efter att de huggits. Från skriftliga uppteckningar vet vi att de var betydelsefulla i folktron från 1600-talet fram till 1900-talet. I folklig mun fick de namnet älvkvarnsstenar.

Ibland har man nog tappat sina stenar på vandringar utanför boplatserna. Skålgropssten från Vätö i Uppland. Inventarienummer 27118.

Man såg framför sig älvor som under nätterna malde säd i de små groparna. Och stenarna har omgetts med magiska föreställningar. ”Jag smörjer sten för att läka kött och ben” är en besvärjelseramsa från Boglösa socken i Uppland. En särskild kult finns dokumenterad i trakterna runt Enköping där ett stort hällristningsområde ligger.

Kloka gummor

Bilden av de två flickorna är från 1916. De står
vid ”vårtkällan” i Östersta i Uppland. Man trodde
att vattnet i groparna på vissa hällar kunde
bota vårtor. Ur tidskriften RIG 1954

Utövarna av denna sentida kult var nästan alltid kvinnor och traditionen finns belagd fram till 1920-talet. Olika sätt att smörja groparna med fett och offer av synålar eller mynt var vanligast. Smörjningen skedde motsols, helst tre gånger och vid solnedgången. Syftet var att bota sjukdomar som man fått genom att oavsiktligt retat upp eller skadat älvorna.

Barnen var oftast förbjudna att gå fram till skålgroparna och röra något av det offrade, då kunde ohälsa drabba dem. För att bota barnens sjukdomar använde man i Mälardalen ramsan ”Tag det här och lek med och låt mitt barn vara ifred”.

Kyrkan ogillade kulten

Kyrkan hade en nedsättande syn på älvkvarnskulten och betraktade den som hednisk. Många större, fasta stenblock med skålgropar sprängdes sönder, eftersom prästen eller en del av ortsbefolkningen ansåg att riterna var skadliga. Medvetet användes de som byggstenar i bro- och husbyggen för hindra de kloka  gummorna att fortsätta smörja groparna i sten.

Gamla föremål

På 1940-talet var skålgroparna igengrodda av mossa, kulten praktiserades inte längre.
Ingen tror att det finns en koppling mellan den historiskt kända kulten och skålgroparnas ursprungliga innebörd. Tidsglappet är alltför stort, minst 2 500 år. Men det visar att gamla föremål inte slutar betyda något bara för att man glömt bort deras ursprungliga roll. Nya tider fyller dem med nya användningar.

Månadens föremål, september 2007
Av Inga Ullén