Hoppa till innehåll

Gården, Lyckan och ”Di sma undar jårdi”

I det gamla bondesamhället var huset och husbyggandet omgärdat av magi och ritualer vars syfte var att främja lyckan och mota bort olyckan. Spår av dessa uråldriga sedvänjor finns ännu kvar även om de idag förlorat sin ursprungliga innebörd. Taklagsfesten var ursprungligen en högst allvarlig invigningsritual och hästskon som vi fortfarande hänger över dörren ett sätt att skydda huset och dess invånare.

En förmögenhet under husgolvet, bestående av silvermynt, ryska silverbarrer och silverarmringar.

Det äldre bondesamhället var befolkat av övernaturliga väsen som kan spåras tillbaka till förkristen tid. Landskapet man levde i, skogarna, ängarna, vattnen och marken, beboddes av väsen som tomtar, troll, jättar, mylingar, maror för att inte tala om varulvarna i skogen. De flesta av dessa varelser var illvilligt sinnade och hade alltid för avsikt att skada människan och bringa olycka. Speciellt husen var utsatta och behövde extra skydd för här förvarades familjens samlade egendom.

Ritualer och skyddsandar

Det gick dock att skydda sig mot dessa händelser genom magiska ritualer. Ont ska med ont fördrivas: att begrava en orm under tröskeln var en gammal beprövad metod för att förhindra olyckan att träda in i hemmet. Blixtnedslag kunde förhindras genom att gräva ned en upphittad stenåldersyxa i golvet. Förr kallades de just för åskviggar. Det finns otaliga exempel på ritualer som tillämpades i det äldre bondesamhället.

Djupt ner i stolphålet hittades klövarna, kotpelaren, svansen och blygdbenet från en reslig ko.

Alla övernaturliga väsen var dock inte illvilliga. Somliga kunde tjäna som skyddsandar. Tomten eller vätten hade en sådan funktion. De var ofta griniga till sin natur och kunde ställa till med otyg, men var man frikostig, bjöd dem på mat och behandlade dem respektfullt kunde de bli vänligare och beskydda gården och dess invånare. På Gotland finns ett närbesläktat väsen som på gutamål går under benämningen ”Di sma undar jårdi”. Det är ett så kallat noanamn, en beskrivning av varelsen snarare än dess riktiga namn. Det visar på gutarnas respekt. Man ansåg det allt för riskabelt att omnämna dem vid deras rätta namn.

En ko i stolphålet

Vid gården Burge i Lummelunda socken på Gotland har arkeologer undersökt flera husgrunder prydligt grupperade kring ett gårdstun kantat av stensatta gångvägar. Undersökningen visade att man bosatte sig på platsen vid mitten av 1000-talet och kom att bo där i cirka 200 år varefter gården av någon okänd anledning ödelades eller flyttades.

Djupt ner i ett av stolphålen till det allra äldsta huset på platsen påträffades skelettrester från en ko: klövarna, kotpelaren, svansen och ett blygdben. Det är kanske spåren efter en invigningsfest i samband med byggandet av det allra första huset på platsen. Av benens storlek att döma hade man slaktat en särskilt välvuxen ko, kanske den ståtligaste man ägde. Det som blev över av kon efter festmåltiden, valde man alltså att begrava i stolphålet. Kanske ser vi i benen ett invigningsoffer och försoningsoffer som var avsett för de väsen som gutarna ansåg bodde under marken – de små under jorden. För det ansågs viktigt att inte förarga de underjordiska varelserna när man tog en plats i anspråk och började gräva för huset. Att ha dessa varelser som fiender kunde vara förödande för den framtida huslyckan. Blygdbenet som hittades uttrycker sannolikt en önskan och vädjan om god fruktsamhet hos gårdens djur, något som var fundamentalt för gårdsekonomin och som de små varelserna ansågs ha makt att kunna främja om de blev väl behandlade.

En förmögenhet under golvet

I det utskurna blygdbenet ser vi sannolikt en önskan om god fruktsamhet hos gårdens kreatur.

Nå, hur gick det för Burgeborna? Gav husoffret någon effekt och blev de lyckliga? Av fyndmaterialet att döma var det en rik gård med kontakter långt utanför Gotland. Under det jordstampade golvet i huset hittade arkeologerna gårdens gömda förmögenhet, en av öns största silverskatter. Den består främst av silvermynt från nuvarande Tyskland och silvertackor från Novgorod, men även av utsökta silverarmringar med förgyllda, grinande drakhuvuden. Av någon anledning blev denna förmögenhet liggande under golvet när gården plötsligt ödelades. Varför? Det är fortfarande en besynnerlig gåta. Men alla skeenden har ju sitt slut, så även huslyckan.

Månadens föremål, september 2009
Av Johnny Karlsson