Exemplet Island

Många av de platser på vår jord som vi anser vara värdefulla är i själva verket resultatet av mänsklig påverkan. Ett exempel är Stora alvaret på södra Öland.

I dag är Stora alvaret ett världsarv, men det har skapats genom årtusenden av överbetning i ett område med tunna jordar på en flack kalkstengrund. Dåtidens människor utnyttjade landskapet utan hänsyn till den naturliga miljön. Det är det vi i dag kallar miljöförstöring. Ett annat exempel möter vi på Island. Ön koloniserades av nordbor under slutet av 800-talet. Den var då skogbeväxt och hade frodiga ängs- och betesmarker; en stor kontrast mot dagens karga landskap. Men miljön var ömtålig och höll inte för det ekonomiska utnyttjande som nybyggarna införde.

De vulkaniska jordarna var bördiga, men jordlagret var tunt och växtsäsongen kort. Nordborna högg ned skog för att röja mark, och för att få bränsle och virke. Detta och djurens intensiva betande utsatte marken för erosion. Regn och vind förde bort lagret av matjord. Människorna jagade valross och sjöfågel så kraftigt att många arter var nära att utrotas. Man har uppskattat att nästan hela ön mer eller mindre ödelades inom loppet av bara ett par, tre decennier!

Miljöförstöring har en lång historia

Allt detta tvingade islänningarna till rad räddningsåtgärder. Bland annat slutade man att hålla ekologiskt destruktiva grisar och getter. Och man drog upp gemensamma riktlinjer för hur boskapsskötsel, jakt och fiske skulle bedrivas utan få förödande konsekvenser. Av detta kan vi lära att både miljöförstöring och miljövård har en lång historia.

Text: Inga Ullén