Hoppa till innehåll

Birgittas religiösa liv

Vad är en pilgrimsvandring? Att besöka heliga platser ingick i medeltidens fromhetsliv. Man uppsöker en plats som avses vara helig genom att någon helig person bott eller verkat där, eller genom att ett mirakel inträffat där. På platsen ber man eller håller en andakt och återvänder sedan hem.


Birgitta avbildas ofta som pilgrim med typiska attribut; stav och hatt och med en väska över axeln. År 1339 gav sig Birgitta och hennes man Ulf ut på den första pilgrimsfärden, till Nidarosdomen i Trondheim, Norge. De reste senare till den helige Jakobs grav i Santiago de Compostela i Spanien. Om resan vet vi inte mycket, men den var säkert fylld av strapatser. Under resan fick Birgitta och följet uppleva Frankrike under hundraårskriget mot England, där kristna kungar stred mot varandra.

 

Birgitta som pilgrim. Kalkmålning från Harg kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson

 

Birgittas uppenbarelser

Under pilgrimsresan blev Ulf sjuk och när de 1344 kommer till Alvastra kloster vid Omberg dör han och begravs i munkklostret i Alvastra. Birgitta valde att stanna kvar i närheten av Alvastra tillsammans med de yngsta barnen. Hon delar ut sina egendomar till arvingar och fattiga för att själv leva enkelt nära klostret i Alvastra. Hon ägnar sig nu helt och hållet åt sin kallelse, det religiösa arbetet. I Alvastra började hon få uppenbarelser igen, hon känner sig kallad att bli ”Kristi brud och språkrör”. Antalet uppenbarelser tilltar, och under denna tid fram till avresan till Rom mottog hon de flesta uppenbarelserna, som skrevs ned av hennes biktfäder eller henne själv, på både svenska och latin. Omkring 600 finns bevarade.

I vissa bilder skildras hur djävulen försöker inge Birgitta falska visioner, men ängeln ingriper och slår djävulen i huvudet med en klubba. Kalkmålning från Tensta kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson

Birgitta ville förbättra världen genom att visa på missförhållanden i sin egen samtid och försöka få människor att bättra sig. På bilder och skulpturer ser vi ofta Birgitta i färd med att skriva ned sina uppenbarelser. Mycket av det hon skrev var riktat mot kungen och kyrkans ämbetsmän. Hon krävde att påven, som bodde i Avignon i Frankrike, skulle flytta tillbaka till Rom. Men flera av hennes uppenbarelser är också riktade mot henne själv. När vi läser hennes uppenbarelser kan man se hur Birgitta brottas med det som hon uppfattar som sina sämre sidor, sitt högmod och häftiga temperament.

Birgittas resa till Rom

 

I en uppenbarelse uppmanar Jesus Birgitta att fara till Rom för att tala med påven. Hon vill instifta en ny klosterorden i Vadstena. Klostret skall bestå av kvinnor, men också av män. De skall naturligtvis bo åtskilda, men det skall ledas av en kvinna. För att skapa sitt kloster behöver hon påvens tillstånd. År 1349 reste Birgitta till Rom tillsammans med bland annat sin dotter Katarina. De bröt upp och lämnade allt; sina hem, sociala positioner och inte minst sina familjer. Birgitta lämnade sina barn och Katarina sina syskon och sin man. De reste genom ett Europa som drabbats av digerdöden, men ingen i följet blir sjuk. Resan är svår att föreställa sig. Städer och samhällen längs vägen är tömda på människor och luften fylld av en tjock stank av förruttnelse. Av rädsla för smitta har liken lämnats obegravda utefter vägar och stigar.

Birgittaavbildning från Västerås domkyrka i Västmanland. Foto: Lennart Karlsson

 

 

Lång väntan

I ett Rom präglat av inbördeskrig och förfall väntade Birgitta i nästan 20 år för att få tala med påven om sin klosterorden. Han hade flytt undan den politiska oro som rådde och bodde i Avignon i Frankrike. Under sin tid i Italien fick Birgitta många högt uppsatta vänner. Större delen av tiden i Rom bodde Birgitta i ett hus vid Piazza Farnese. Birgitta skickade många brev till påven om att han skulle återvända till Rom och om planerna på sitt kloster. Birgitta var säkert inte särskilt populär i det fjärran Avignon. År 1370 fick Birgitta äntligen möta påven, som godkände hennes kloster.