Altarskåp

Under den första kristna tiden hade altaret inga dekorationer alls. Det var bara de heliga böckerna och nattvardskärlen som fick ligga framme. Ljusstakar och kors ställdes efter gudstjänsten in i en nisch i väggen.

Inte förrän omkring år 1000 började man dekorera altaret. Altarets framsida började då få en utsmyckning med figurer i sten, trä eller metall. Skivan på ovansidan kunde vara av något stenmaterial, till exempel fint putsad kalksten. I en liten fördjupning i altarets stenskiva var det vanligt att man förvarade reliker. Reliker var heliga föremål som kunde bestå av till exempel ben från helgon. Varje kyrka måste äga åtminstone en relik. Förvaringen av relikerna utvecklades efter hand till dyrbara relikskrin som stod ovanpå altaret.

Relikskrin, Eriksbergs kyrka, Västergötland, Inventarienr: 5561. Foto: SHM

Under gotisk tid tillkommer det så kallade retablet. Det var en skärm, som stod längst bak på altare. Den delades in i två eller flera avdelningar och dekorerades med målningar eller skulpturer. Utvecklingen fortsatte mot större och alltmer dekorerade altarskåp. Det tillkom flyglar eller dörrar som kunde var öppna eller stängda allt efter behov. Inuti var skåpet försett med skulpturer och på dörrarna fanns målningar.

Var tillverkades altarskåpen?

De äldsta bevarade altarskåpen i våra kyrkor är från 1200- och 1300-talen. Sannolikt tillverkades de i stor utsträckning i Sverige. Efter hand kom det emellertid igång en import från kontinenten. Under hela 1400-talet och 1500-talets första decennier kom det många altarskåp från Nordtyskland, inte minst från Lübeck, som var berömt för sina högklassiga altarskåp.

Under 1480-talet och fram till och med 1520-talet började man också beställa skåp från Flandern (nuvarande Belgien och Holland). Altarskåpen härifrån var stora i formatet med skickligt utfört trädsnideriarbete i stark förgyllning. De hade också tydliga och spännande berättelser, vilket gjorde dem än mer eftertraktade. Det ska dock påpekas att vid sidan av den kontinentala importen pågick hela tiden en inhemsk produktion, även om den var påverkad av de nordtyska arbetena.

Vem beställde altarskåpen?

Altarskåpen var mycket dyra och de krävde att donatorerna var mäktiga och rika. Det var med andra ord bara samhällets allra översta skikt som hade råd med sådana gåvor. Givarna hade inte några som helst betänkligheter att på olika sätt se till att omvärlden fick reda på deras generositet. Cordt Rogge, biskop i Strängnäs, lät till exempel avbilda sin vapensköld på de två skåp han skänkte till Strängnäs domkyrka. Sten Sture den yngre lät avbilda sig själv i full utrustning och med en text som säger ”Oh Guds Moder, kom ihåg mig”.

Anna Trolle donerade ett praktfullt altarskåp till minnet av sin make Nils Bosson Grip, som mördades 1522. Hon skänkte det till sockenkyrkan som släkten hade nära anknytning till. Varför skänkte man då en sådan gåva till kyrkan? Det var främst som en själagåva, det vill säga en gåva för sin själs frälsning eller för någon nära anförvants. Och fick man inte själens frälsning direkt, så kanske man åtminstone slapp 10 000 år i skärselden. Men det var inte bara själens välbefinnande man tänkte på. Det var naturligtvis också ett sätt att visa sin makt och rikedom.