Hoppa till innehåll

Del 5: Järnålder

Det här är en del av extramaterialet kring TV-serien Arkeologens dotter från UR. Läs mer om serien och om Historiskas medverkan.

Tiden år 500 före vår tideräkning, fvt, till cirka år 1100 efter vår tideräkning, evt, kallas för järnålder. Men tidsperioden brukar också delas in i ännu kortare delar.

Så kallas perioden 500 fvt–400 evt för äldre järnålder, som i sin tur delas in i förromersk järnålder, 500–0 fvt, och romersk järnålder 0–400 evt.

Yngre järnålder omfattar perioden 400–1100 evt och delas upp i folkvandringstid, 400–550 evt, vendeltid 550–750 evt och vikingatid 750–1100 evt.

Många levde på gårdar

Järn finns till skillnad från koppar och tenn naturligt i Norden, men så kallad myrmalm började inte utvinnas ur marken förrän cirka 500 fvt. Därför kallas tidsåldern för järnålder.

Det var vanligt att människor bodde på en gård under yngre järnåldern. Samhället var ojämlikt, vissa var fria, medan många var trälar som inte hade makt att styra över sitt liv. På gården bodde stora familjer. Den gick i arv i de rika släkterna, ofta i många generationer. Rätten att nyttja jord kallas för ”odaljorden” och den rätten var den viktigaste ekonomin. Med den följde särskilda rättigheter och genom den markerades släktens historia. Oftast låg de döda förfäderna begravda strax intill. På gården levde även djur som katter, hundar, grisar, hästar, kor får och getter.

Några personer i filmen bär dräkter från äldre järnåldern, medan andra har en vikingatida dräkt. Kläderna var framför allt tillverkade av ull, men även fynd av textilier av hampa, lin och siden finns. Skinn har också använts i dräkten.

Filmen visar blandade bilder från järnåldern. Långhuset är en rekonstruktion av ett hus från folkvandringstiden på Öland. På Öland och Gotland byggdes husen med stenväggar. På fastlandet och i övriga norra Europa var det vanligare med trähus.

Klipp 10: Vardagsliv ute och inne, hantverk, eldning, matlagning, utfodring av grisar (04:24).

Handel över haven

Vikingatiden är den sista delen av järnåldern. De smäckra skeppen är kanske det som gjort perioden mest känd. Människorna under vikingatiden var skickliga skeppsbyggare. Till skroven krävdes stora mängder timmer. Seglen vävdes av ylle och hampa och att tillverka ett enda ullsegel tog två årsarbetstider och krävde massor av får. Till såväl skepp som segel behövdes tjära för skötseln.

Ordet ”viking” fanns redan då och syftade på någonting som människor gjorde. De reste ”i viking”, det vill säga på plundringståg eller handelsresor. Ibland verkar det också ha fungerat som tillnamn, till exempel ”Toke Viking”.

Tidiga stadsmiljöer och hamnar, till exempel Birka i Mälaren, ingick i ett stort kontaktnät. Inom nätverket handlades med närproducerade varor, till exempel pälsverk och bärnsten, lika väl som långväga exotiska föremål. Som betalning användes exempelvis silver, tyger och pärlor. Värdet mättes genom standardiserade viktsystem. Slavar, eller trälar, som de brukar kallas under vikingatiden, var viktiga handelsvaror och även byten i samband med våldsamma räder.

Människor från Skandinavien bosatte sig under denna period runt om i de områden man reste till tex. Island, Skottland, England, Irland, Frankrike och Ryssland.

Klipp 11: Birka, handel, stadsvandring, hantverk, matlagning, segling, med mera (05:05).

Nornorna spinner livets trådar

Nornor är mytologiska kvinnor, ödesgudinnor, i den fornnordiska mytologin. Tre nornor, Urd, Verdandi och Skuld håller till vid foten av Yggdrasil, vid Urds brunn. Deras namn betyder ”Det som varit”, ”Det som är” och ”Det som ska bli”.

Där, vid Urds brunn, samlas gudarna ofta för att hålla ting. Det är då de beslutar om viktiga saker och rådfrågar nornorna. Nornorna spinner livets tråd, de mäter ut den för varje person och sedan klipper de av tråden när det är tid att dö.

Klipp 12: Mytologi Nornor (00.57).


Filmklippen är bearbetade delar ur TV-serien Arkeologens dotter, producerad av Baluba för UR. Historiska museet har medverkat med sakkunskap.

Hela TV-serien, lärarhandledning och arbetsblad finns på UR:s webbplats.

Musik: Samuel Looptok Långbacka. Stillbildsfoto: Linda Wåhlander/SHM

Den här sidan publicerades i april 2019.